Hellgrenarna

Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!

Walkabout

Kategori: Allmänt

 
Igår (fredag) hängde vi med Zeambo till elementary school, där vi fick vara med om mattelektion med årskurs 6. 
Zeambo, mannen vars blotta existens får oss att sova lugnt om nätterna.
 
Cirka 25 flitiga elever fick trängas i ett litet klassrum.
 
Zeambo in action med negativa tal och tallinjer och allt möjligt.
 
Idag hade vi avstämnings- och planeringsmöte med Finn och Lydia inför de kommande veckorna. Finn åker hem till Danmark i tre veckor, och Lydia ska på konferens i Nigeria en vecka, så de ville inte lämna oss helt åt oss själva. Nu när vi sett ungefär vad som finns här i Totota så börjar vi ana vart vi vill spendera mer tid, och vad vi skulle vilja titta närmare på. 
 
I övrigt har det varit en lugn lördag på verandan. Lika säkert som solens uppgång kan man lita på att vi varje dag får besök av Lahai. Enligt vad vi förstått så var någon av hans föräldrar (eller båda) från Ghana, men lämnade honom här av någon anledning. Inte en kanonstart på livet, när han sedan drabbades av hjärnmalaria trodde många att det var över för gossen. Men på något sätt återhämtade han sig, dock med skador på både syn och hörsel, vilket även påverkar talförmågan. Trots detta är han gladast i byn, hälsar på alla, man hör hans skratt ofta. Det är väldigt värmande att se. Här sitter jag och Lahai och läser National Geographic (eller tittar på bilderna, rättare sagt). Jag verkar förklara något:
 
 
På eftermiddagen blev vi medbjudna av två pojkar på "walkabout". Det är definitivt favoritaktiviteten nummer ett här omkring, och det innebär helt enkelt att man strövar runt och hälsar på folk och ser om man hittar något intressant. De tog oss genom grannbyn bort till nästa by, Wulu, där vi träffade Lydias hushållerska, Jene. Hon råkade ha byns finaste lilla gräsplätt, fascinerande välskött och riktigt tät. 
 
Vår walkabout fick dock ett snöpligt slut. Efter att ha besökt Jene var jag nyfiken på nästa by, Urubutu, och undrade om pojkarna kunde ta oss dit. Vi hann gå kanske tjugo meter på stigen innan vi framför oss långt bort hörde ett märkligt tjut. Pojkarna frös till och ropade på en kompis, som ställde sig och lyssnade. Ett tiotal sekunder förflöt innan tjutet kom igen. Jag frågade om något var på tok, och fick svaret "Yes, it's the devil. We must not go there." Pojkarna vände raskt på klacken och ledde oss märkbart oroade tillbaka Wulu. Tjutet hördes igen, var det en hund eller en skadad människa? Jag frågade pojkarna om jag verkligen hade förstått det rätt. Var djävulen i nästa by? "Yes, you must not go there. He will eat you, and then bring you back to life. You must not take picture, camera will be spoiled." Än en gång ljöd detta tjut genom bushen, vilket blev signalen för pojkarna att eskortera oss tillbaka till vårt hus. De lovade dock att ta oss till Urubutu en annan dag. 
 
Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till en sådan här händelse. Missionären Brian berättade att han en gång satt fast en hel timme i en by för att "djävulen härjade i nästa by", som han var tvungen att åka igenom för att ta sig hem. Han har dock gett upp att försöka argumentera, utan accepterar läget och väntar. Kanske är det den rimligaste hållningen, jag vet inte. 
 
Ikväll ska vi äta middag med Brent och Lauren, men det blir en tidig kväll. Imorgon klockan 08:00 är det avfärd till Zorzor för en dagstur. Fyra timmar enkel väg, varav hälften längs en väg som t o m liberianerna anser vara dålig. Spännande! 
 
 
 
 

Too cool for school (inte)

Kategori: Samuel

Den här förmiddagen följde vi med Zeambo, mannen som tycks vara den som håller igång precis allt här. Vaktmästare på kyrkans compound, förman för nattvaktstyrkan, fotbollstränare, kyrkvärd och dessutom lärare. Det var i egenskap av lärare vi hängde med honom till den ena av skolorna han undervisar på, Lutheran Parish High School, våra grannar. Vi har fått höra mycket om liberiansk skola, tack och lov infriades det inte med Zeambo, som verkar vara en av de sällsynta lärare som faktiskt bryr sig om barnen lär sig något eller inte. 
 
Första lektionen var english vocabulary med sjunde klass, sedan general science med åttonde klass. Klassrummen är allt annat än inspirerande, känslan är "parkeringshus" snarare än klassrum. Det är naturligtvis en konsekvens av den långsamma återhämtningen efter kriget. Genom dörröppningen på bilden nedan skymtar klassrummet bredvid. Det finns ingen dörr att stänga, vilket innebär att man kan höra två lärare hålla lektion samtidigt om man sitter längst bak. Effektivt å ena sidan, men å andra sidan...
 
Bilden nedan fångar en stor del av pedagogiken. Mycket skrivs på tavlan, vilket eleverna kopierar i sina skrivböcker och sedan memorerar. Läroböcker i övrigt saknas. Eleverna kommer kanske inte ihåg så mycket vad läraren faktiskt säger, men det är mycket duktiga på att memorera från skrivboken, så det gäller att välja vad som skrivs på tavlan. 
 
(Vi glömde ta närbilder av Zeambo, det kommer imorgon! (Nej, vi är inte proffsfotografer/journalister))
 
I övrigt har veckan gått ganska stilla. Nu är vi friska i alla fall, alltid något. Sebastian, den tyske läraren, har åkt till Tanzania för ett par veckor, och vi har fått låna hans elpiano medan han är borta. Mycket, mycket roligt! 
 

Ett par marginalanteckningar

Kategori: Samuel

Jag har insett att jag har en passionerad kärlek. Jag har väl förstått tidigare att det har funnits en viss kemi, men nu är det bekräftat. Tack gode Gud för mejeriprodukter! Och tack för att jag bor i ett land som traditionellt har en mycket stark kultur av just boskapsskötsel! Här är det rötmånad typ alltid, så det är inte direkt landet som flödar av mjölk... Tack och lov har vi vår danske vän Finn här som köper både smör och ost i Monrovia när han har tillfälle, men det gäller att äta med andakt. Förra veckan tog både osten och jordnötssmöret slut, vilket innebar att vi i stort sett bara hade Nutella att bre på mackorna. Nå, det är väl ändå någon sorts barndomsdröm att vara tvungen att äta Nutella i flera dagar, men nu undrar jag när jag någonsin kommer kunna njuta av hasselnötskräm igen. 
 
Angående mitt kpelle-namn, Faló, så har jag försökt förstå vad det egentligen betyder. Vi träffade en förskollärare vars man hette Faló, och hon menade att det betydde "lätt bris", och är ett namn som man ger åt långa(!), smala personer. Det är ju smickrande, och jag är onekligen en bit över medellängd här, för omväxlings skull. Dock träffade jag i söndags en man vid preaching pointen som också hette Faló, och han var kort och kraftig, så jag undrar om det verkligen är rätt betydelse... 
 
Det var ett par marginalanteckningar. Ta aldrig mjölken för given!
 
 

Liberia dag X: Halvsjuklingar

Kategori: Rebecca

Halloj!
Dag X? Ja, jag kan/orkar inte räkna längre. Vi har en vilodag idag, ingenting behagar ge med sig, men det blir då inte värre i alla fall. Vi frågade Brian om vi borde åka till sjukhuset snart. Men han sa då att vår säng och deras "medical care" är bättre behandling än något en läkare här skulle kunna erbjuda. Blir vi riktigt sjuka får vi åka in till Monrovia men det är inte alls aktuellt. Men ni kan slappna av därhemma, vi blir väl omhändertagna här! Alla sitter på minst två olika sorters antibiotika. Anledningen till att det aldrig ger sig är antagligen för att Samuel slutade med antibiotikan direkt när han kände sig friskare istället för att fortsätta. Det känns underligt att knapra antibiotika för småsaker när man har lärt sig hemma att man bara ska äta det i extrema fall. Men men...
 
Igår kände vi oss dock så pass pigga båda två att vi kunde åka ut till Vieneya (lite reservation på stavning och så där) en preaching point. Församlingen här har några huvudförsamlingar och ute i byarna finns preaching points där de har evangelister istället för präster. Det finns ungefär ett 20-tal fungerande preaching points här i krokarna. Så här såg kyrkan ut:
 
 
 
 
 
 Efter gudstjänsten fick vi en guidad tur genom deras by, vi fick träffa Chiefen och sedan fick vi till och med komma hem till evangelisten på lunch. Spännande för våra små magar, men det verkar då ha gjort varken från eller till. Däremot var det lite väl extremt med kycklingfötter och någon fettklump så vi vräkte väl inte i oss direkt, jag saknar kycklingfilé! 
 
 
Vägen var en spännande upplevelse, en bro såg till exempel ut så här... 
 
 
På vägen hem åkte vi förbi ett gummiplantage där de höll på att tappa träden på gummi. Det är en av Liberias största exportvaror. Men många är kritiska, varför inte satsa på mat först och främst? 
 
 
Rev. Anthony Mulbah och Samuel diskuterar gummiindustrin
 
 
Vi svängde även förbi en annan preaching point på vägen. Den kyrkan såg ut så här:
 
 

Liberia dag 18: Sjukling ev. Sjuklingar

Kategori: Rebecca

Samuel blev dålig i förrgår och blev värre igår. Det började med en så kallad running stomach, fortsatte med kramper och eskalerade i ett throw up-party... Det har dessutom inte riktigt gett sig idag. Hemma hade det ju bara varit en vanlig magsjuka, men här... Det känns mer allvarligt. Men vi sa att om det inte blev bättre nu på morgonen så skulle vi åka in till sjukhuset. Men det är bättre nu, om än lite låg energinivå och ett behov av att sitta still eller ligga på soffan.
 
Som om detta inte vore nog så har jag börjat känna mig svag och illamående och jag har ingen som helst matlust. Men vi ber till Gud att jag ska få slippa. Det är ju så himla tråkigt att vara sjuk! Imorgon har vi ju dessutom planer som vore hemskt tråkigt att missa... Men men, så är läget nu i alla fall. Ingenting annat har vi att rapportera...

Liberia dag 17: Körövning Liberian style

Kategori: Allmänt

Den här dagen sa vi skulle vara en lite ledig dag. Eftersom vi ska till en preaching point på söndag och det kommer antagligen bli en ganska lång dag så bestämde vi att man faktiskt kan ta sig en sådan då och då. Sedan blev den inte så himla ledig i och för sig. När vi kom tillbaka till vårt hus efter morgonandakten så satt det några barn på vår veranda. "Can you teach us something?", Hey, tänkte jag. Vad kan jag lära er? Men vi satte oss i alla fall, jag hämtade några tärningar med bilder på hos Sebastian och sedan försökte vi få dem att berätta historier och försöka använda sin fantasi och utveckla språk. Utbildningen här är verkligen inte alls bra och ingen verkade bry sig om att det till slut satt 20 barn och ungdomar och lekte lekar istället för att vara i skolan. Så vi körde på, slängde in en lektion i vattnets kretslopp och lite om Sverige och världen. 
 
Fram emot kvällen så kände sig inte Samuel så kry, han gör det fortfarande inte. Magtjosan typ, igen. Underligt hur jag verkar klara mig hela tiden och han åker på alla magproblem. Jag gick i alla fall till kyrkan på körövning. Väldigt spännande! Alla män, 5 stycken, stod och instruerade kvinnorna, alla diregerade och ingen satte ner foten och sa: "Nu bestämmer jag!". Det var spännande! Dit ska vi gå fler gånger, vi tycker ju om att sjunga båda två.  De följde med mig hem, hela kören, efter övningen för att sjunga en sång och be lite för Samuel, den lille sjuklingen! 
 
 
Lite ska jag berätta om igår också. Vi var på Under The Tree-programmet. Ett program för kristen utbildning, söndagsskola och sådant. Det var lite lite barn där just den här gången, antagligen för att barnens föräldrar vill att de ska vara i skolan, i alla fall den första månaden. Om några veckor är de nog 80 barn där, nu var det bara 10 kanske. Vi spelade lite trummor med dem och de dansade.
 
Vi var även på marknaden och växlade pengar. Den här bunten Liberianska Dollar motsvarar ungefär 80 SEK... Så plånboken är svår att stänga när man just varit och växlat.
 
 
 

Liberia dag 15: Brunnfix

Kategori: Allmänt

(Inlägg skrivet i tisdags...)
Måndagen den här veckan var nog vår mest fullspäckade dag hittills. Det började med en tur till det alldeles nyöppnade dagiset/lågstadieskolan som ligger bara några hundra meter ifrån oss. En dagisgrupp på 82 små barn i ett rum, en fröken och dagar mellan 8-16. Ingen svensk pedagogik där inte. Att de dessutom verkade ha lektion med de små barnen flera timmar per dag känns helt omöjligt i Sverige. Att hålla uppe koncentrationen på en 4-åring, utan leksaker, i bara en kvart känns ju som ett oöverstigligt hinder.
 
Efter lunch fick vi följa med Brian, den amerikanske mannen här, när han åkte ut till byar och fixar pumpar. Det är galet hur många pumpar som är trasiga. Mest som en följd av att "mekanikerna" tar delar och säljer i Monrovia. En pump hade till exempel inga centraliseringsgummigrejor, de hade någon tagit, kanske tjänat 10 USD och skapat problem med håliga rör i pumpen som skulle kosta 80 USD att fixa. Bra där!
 
 
 
Vi fick även känna på hur dåliga Liberianska vägar faktiskt kan vara, lerigt, ojämnt, smalt, vattenpölar stora som en liten tjärn och stenigt. Men det är grönt och vackert på sidorna, så det var trevigt ändå!
 
 
 
Det kändes hur som helst väldigt bra att vara ute och faktiskt göra någonting, även om man kan tänka sig att de går sönder om tre veckor igen... 
 
 
  

Liberia dag 13: Kemá och Faló

Kategori: Samuel

Kemá och Faló? Vilka är det, några ni lärt känna idag? Nej, det är inga mindre än våra nya namn på kpelle, som vi blivit förärade av damerna i köket. Vi har noterat att många kallar Rebecca för något i stil med "Arabee", och till slut tog hon sig mod till att fråga sina vänner kokerskorna vad det betyder. Svaret var enkelt, det är namnet Rebecca på kpelle. Utifrån det dök förslaget upp att vi skulle få kpelle-namn, så från och med nu är Rebecca "Kemá" och Samuel "Faló" (lustigt sammanträffande med en av mina favoritseriefigurer, Krister Peterssons antihjälte i "Uti vår hage"). Båda namnen betyder något i stil med "den ljusa". 

Kvällen fortsatte med kpelle-tema. Eleverna vid LTB-LLMTC lärde oss några fraser på kpelle, och vi lärde dem några svenska fraser. Det är lite trist att vi ska vara här så kort tid, det hade varit kul att stanna så länge att det var meningsfullt att lära sig språket! Språksituationen i Liberia är ganska olik det tämligen homogena språklandskapet i Sverige: Här finns 16 större stammar, och därmed minst 16 språk, alla väldigt olika varandra och väldigt begränsade till sina respektive områden. Kpelle är den största folkgruppen, och täcker en stor del av inlandets centrala delar, norrut ända in i Guinea. Bong county, där vi nu befinner oss, är mitt i kpelle-smeten. När vi i november åker upp till Zorzor i Lofa county kommer vi befinna oss i loma-område. Loma är mycket svårare än kpelle, i alla fall om man ska tro människorna här (vilkas partiskhet kan ifrågasättas). 

I övrigt verkar vi ha kommit in i en liten mental svacka. Inget märkligt, det är naturligt när man kommer till ett nytt land för en längre tid att först gå igenom en "förälskelsefas", då allt är nytt och fantastiskt, för att sedan gå in i en annan fas då man börjar se sådant som kanske inte väcker lika mycket entusiasm. För att bara nämna ett par saker så saknar vi väldigt mycket att bara kunna gå på gatan utan att väcka massa uppmärksamhet, och naturligtvis saknar vi rinnande vatten. Ta det aldrig för givet! Otroligt tidssparande att bara kunna vrida på kranen.


Det finns diagram över vilka emotionella faser en människa som besöker en annan kultur för en längre tid går igenom, och om jag inte missminner mig så brukar varje fas vara cirka två månader lång. Min mor gissade dock att vi känsliga estetsjälar skulle gå igenom faserna mycket snabbare än genomsnittet, och kanske är det vad vi upplever just nu. På pluskontot så lär vi väl snart gå in i nästa fas! 
Tiná! ((Ses) imorgon!)

Liberia dag 12: Tubman Farm

Kategori: Rebecca

Gårdagen spenderades i kyrkan, på en drygt 2 timmar lång gudstjänst (biskopen försöker få församlingarna att korta ner sina gudstjänster lite, innan var de mellan 3 och 4 timmar långa). 


Det var mycket sång, dock mest körsång så mest satt man ner. Mycket trummor, extremt mycket trummande på vanligt trumset. Tydligen så är deras övriga instrument trasiga så trummisen gick bananas själv. 
Vi fick kläder uppsydda som en välkomstgåva och de var klara strax innan gudstjänsten, så här såg vi ut:



("haha, Samuel, har du gått någon kurs i fototeknik eller?" "Nej, har du gått någon kurs i att se lång ut? Du ser ju ut som en hobbit!")
Efter gudstjänsten gick vi till ett ställe som heter Tubman Farm tillsammans med Brent och Lauren, Tubman är en av de tidigare presidenterna. Idag är det palmplantage, palmernas frukter används för att framställa palmolja som äts i stort sett varje dag här. Den är röd och tung som sjutton i magen.




Vi gick förbi en liten palmoljefabrik. Den såg ut ganska exakt såhär. Man mortlar nötterna, kokar dem, häller ner dom här i och tar oljan från ytan och sedan kokar man den igen. Yum! Jag kan väl dock tänka mig att den oljan vi har i våra matvaror inte riktigt framställs så här ute i det fria.



Tubman hade det här som sitt sommarhus. Högst uppe på toppen av ett berg där man har en riktigt bra utsikt åt alla håll. Under kriget använde den dåvarande presidenten, Charles Taylor, detta också. 


Det har funnits ett zoo ganska nära, i anslutning till farmen, det lades dock ner under kriget. Var djuren tog vägen vet ingen. Det är dock väldigt mycket kött på en tiger, så...


Liberia dag 11: Helgtankar från en Rebecca

Kategori: Rebecca

Tjaba!
Vi lever, har det bra och har helg. Igår kväll bjöds vi på middag hos Sebastian tillsammans med ett amerikanskt par som är här som lärare från Peacecorps. Det var så trevligt att vi helt förlorade tidsbegreppet, så vi var då rakt inte hemma förrän halv 2!!! Haha, fast med tanke på att de som bor här i närheten, samt alla tuppar som huserar här, vaknar runt 7 och lever rövare. Att det dessutom är kolsvart efter klockan 23 gör ju att vi har gått och lagt oss innan det varenda kväll här. 
 
Idag har vi knallat runt lite på huvudgatan, Samuel har tvättat sin tvätt(något som skapade stor uppståndelse)
 
Här har vi en tvättande Samuel med publik, kvinnorna från köket Hawa, Bendu och Ellen. Det tillkom människor hela tiden, folk stannade på stigen utanför och som mest var det säkert 15 pers som stod och kommenterade Samuels tvätteknik.
 
Vi har dessutom tagit kort på 7000000 barn som har gått förbi och velat bli fotograferade. Det är väldigt svårt att veta hur man ska bete sig. Det kom 6 småkillar där några hade uppsvällda magar och trasiga byxor och vi satt där med ett Pringlesrör och en brödbulle i kyskåpet. Att vi dessutom får nytt färskt bröd varje dag gör ju att den bullen i kylskåpet hade kanske fått ge vika för den nya och färska i kväll. Så vi gav lite bröd till killarna, och vips kom det fler, de sprang iväg och berättade och fler kom och de stod och tittade på oss ända tills vi gick in. Hur gör man då? Det känns som att man gör fel hur man än gör. 
 
En sak som vi slagits av är hur lite jordbruk man ser till. Saker här växer som ogräs och ingen tar till vara på jorden. En annan grej är att nästan allt ris är importerat, fast det är mycket sankmark och väldigt fuktigt. Är det brist på bra utbildning? Är det kulturellt? Har det med kriget att göra? 
 
Vi kan avsluta med en liten matgrej, så här äter man apelsiner och grapefrukter här, man skalar dem, skär av toppen och trycker och suger ut saften ur frukten. Muchos smarrigt!
 
 

Liberia dag 9: Hej segdag!

Kategori: Rebecca

Den här dagen har det regnat och regnat och regnat. Detta tillsammans med en krånglande mage i Samuels fall och en stundande period för Rebecca har gjort att vi har varit ganska så passiva idag. Vi spenderade förmiddagen hemma hos Lydia, vår kontaktperson här. Där satt vi och pratade om både det ena och det andra, krig, kyrka, planering och livet. Vi fick även med oss ett stycke tyg som med hjälp av en skräddare ska resultera i en klänning och en skjorta, som en välkomstgåva! 
 
Vi tog oss en lång lunch där vi serverades en soup med jordnötssås, detta är numera Rebeccas favoriträtt! 
Sedan hittade vi tre av de fyra killarna/männen som är anställda som eldkillar, vattenhämtare, fixare och allt i allor sittandes på vår veranda. Så vi satte oss med dem och pratade. Vi har en stor plansch med en karta över Liberia så vi hörde oss för om hur det ser ut i landet egentligen. Det var himla trevligt! Det känns att man har varit här en stund nu, det går bättre och bättre med språket. 
 
Vi har insett att i "Det stora bildinlägget" så fanns det en massa bilder med, förutom den som far min önskade. Nämligen en bild på vårt hus här i Totota. Så här ser det ut! Ni ser det gamla vattentornet i bakgrunden, röken från skolköket till vänster om huset, utrymmet där kackerlackorna kommer från till höger och där den vita bilen står har vi Finns hus (tillika kök och vardagsrum, typ)
 
 Dag 1 av outsäglig frustration över att inte ha rinnande vatten! (Samuel påstår att det kommer fler dagar, så jag skriver det bara som en notering!)
 
 

Stora bildinlägget!

Kategori: Allmänt

Så har vi äntligen fått fason på bilduppladdningen, så nu tänkte vi köra ett massivt inlägg med bilder för att komma ikapp, så blir det i framtiden lite mer integrerat. Vi börjar från dag 1 i Monrovia:
Samuel och Thomas på väg mot en av LCLs kontorsbyggnader. Verandan till höger tillhör kyrkans nationella kvinnoförening, i mitten huserar Trauma Healing-programmet, och flygeln till vänster är Phebe Hospitals kontor i Monrovia. 
 
Här står vi tillsammans med teamet bakom Trauma Healing and Reconciliation Program (THRP).
 
Samuel, en smula plågad av värmen, framför ingången till St Peter, Monrovias största lutherska församling.
 
Vi tillsammans med rev. Jemah, pastor-in-charge i St. Peter, kyrkan bakom oss. 
 
Stjärnan markerar en massgrav efter massakern i St Peter år 1990, då 600 personer som sökt skydd i kyrkan blev ihjälskjutna.
 
Samuel inspekterar ett av Monrovias djupa regndiken. 
 
"Fruktdisken", strax utanför LCLs compound på området Sinkor i Monrovia. 
 
Finn Hougaards bil som tog oss från Monrovia till Totota. De flesta kör pick-up, och vi förstod varför.
 
 
 
 
Matrast ett par mil utanför Monrovia. Vi tog skydd från regnet i vad som en gång var portvaktens skjul vid infarten till en enorm risplantage. 
 
Framme i Totota! Huset med den stora verandan är vårt hus, till höger: flygeln med elevhemmet. I bakgrunden gamla vattentornet, som ej används idag. 
 
Sovrummet i vårt hus i Totota. 
Samuel i vårt "kontor".
 
Vardagsrummet, splitterny soffgrupp. Inte IKEA. 
 
Köket är fortfarande under konstruktion.
 
Badrummet är fyra gånger så stort som badrummet vi hade i Hortlax!
 
Våra grannar, skolköket. All mat lagas över öppen eld.
 
Rebecca på första parkett i skolköket.
 
Brödbak.
 
Brödet gräddas i en enorm gryta. 
 
Grytan ställs över öppen eld, och täcks med en plåt som de lägger glödande kol på för att skapa övervärme.
 
Och här är (det fantastiskt goda!) resultatet!
 
Så här glad blir Samuel av liberiansk mat.
 
Ett typiskt liberianskt koncept: en gryta av grönsaker, fisk och kyckling.
 
Måndag: Rundvandring på LCLs område med rev. Anthony.
 
James D. Schmidt Memorial Library, 7000 titlar teologi. Kanske det största i sitt slag i hela landet.
 
Samuel studerar den första, splitter nya översättningen av Bibeln till kpelle, det lokala språket här (förutom engelska). Vilken av evangelisterna döljer sig bakom namnet "Mafiu"? Samuel vet. 
 
Samtal med rev Samuel, en mycket glad och energisk man. Han är vad vi skulle kalla kontraktsprost, och reser ofta runt i församlingarna runt omkring för att kolla läget och träffa folk.
 
Tisdag: Den slingrande vägen till grannbyn, Wulu village.
 
Vi träffade Pienu på väg in till byn, barnbarn till Bindu som hjälper Finn med hushållet. 
 
Några av husen i byn, som man bara kan nå till fots (eller motorcykel).
 
 Ett par andra hus. Notera hyddan till höger, många har sådana hyddor, och de används till
 matlagning.
 
Onsdagar är marknadsdag i Totota. 
 
Rebecca ler uppgivet åt värmen. Det är bara att gilla läget!
 
Med ett nyss köpt sockerrör i handen vänder sig Rebecca om för att se om hennes man fortfarande hänger med. I bakgrunden Totota, det lilla tornet i mitten är minareten på den lokala moskén.
 
Totota Main Street.
 
Gamla torget i Totota, rev Samuel poserar med kvasten han fyndade på marknaden.
 
Före kriget fanns rinnande vatten i Totota, men nu måste ungdomarna gå till brunnen mitt på gamla torget för att förse hushållen med detta livsnödvändiga. 
 
Här sitter vi med Tototas byäldste och byaråd. Mannen till höger om Samuel är Toto, vars föräldrar grundade byn. Mannen mitt emot i beige skjorta är typ byaföreningens ordförande, Sulu.
 
Så det är vad vi pysslat med de senaste dagarna! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En härlig nattskörd

Kategori: Rebecca

Dessa "små" parvlar höll till i vårt hus inatt. Efter ganska mycket insektsspray så lyckades vi i alla fall halvdöda dem, men det har varit en lång och jobbig natt. Förhoppningsvis lyckas vi få bukt med det genom att sätta in trösklar och spraya massor i den gamla orenoverade byggnaden som sitter ihop med vårt hus. 
 
(Den bilden tog "bara" 15 minuter att ladda upp, men nu går det i alla fall! TJOHO!)

Liberia, dag 6: Äntligen Totota

Kategori: Samuel

Efter en lång resa på ömsom asfalt, ömsom lerväg med decimeterdjupa hål kom vi igår fram till Totota. Resan gick lättare än väntat, förutom att jag (Samuel) mådde väldigt dåligt hela dagen (vilket kulminerade framåt aftonen, men jag skonar er från detaljerna). Vi är i stort sett installerade i det som är vårt hem de närmaste två månaderna, ett gult litet hus med en stor veranda. Det är alldeles nyrenoverat, så det luktar fortfarande målarfärg. Elektriciteten är dragen av den amerikanske missionären här, Brian, som har ett förflutet som kärnfysiker. En flock med höns strövar runt på området, vi anar redan nu att tupparna blir väckarklockor på morgnarna. Det är svalare här i inlandet, väldigt behagligt faktiskt (för en svensk, liberianerna går runt och fryser förstås).

 Nu har vi mycket bättre uppkoppling än vi hade i Monrovia (paradoxalt nog), så förhoppningsvis kan vi börja lägga upp bilder snart! 

Liberia, dag 4: Ändrade planer, vi är kvar i Monrovia!

Kategori: Rebecca

Som vi nämnde i inlägget strax innan vi åkte så gick vår dator sönder, hårddisken la av och vi stod utan. Dagen innan hade vi tömt hårddisken, gjort en backup och sedan lagt in filmer och sånt där. Det är vi ju alltså utan nu vilket kändes idag när vi helt plötsligt fick en extra dag utan uppgifter eller besök på grund av en ändring i planeringen. Ganska långsam har den här dagen varit alltså.

Vi tog oss däremot i kragen och gick till Biskopens assistent, Rev. Isaac, innan lunch. Där fick vi en timmes samtal och utläggning om hur kyrkan är uppbyggd här, hur väljs biskopen, hur ser en församling ut och så vidare. Detta kändes väldigt givande, speciellt när vi ska upp i landet imorgon och se hur det fungerar i praktiken, att känna till hur det funkar på högsta nivån.

Vid lunchen fick vi också sällskap av pastorn i St. Peter, Rev. Jemah, som är en församling här i Monrovia med en hiskelig historia som jag lovar att vi ska berätta mer om, men då vill vi ha med bilder. Han satte sig hur som helst hos oss och vi pratade om partnership/sponsorship, hur missionerar man bäst, vad har tagit oss hit och lite av varje. Ett väldigt trevligt samtal.

Idag har vi dessutom vågat gå utanför murarna alldeles själva, haha. Vi gick kanske 100 meter och sedan vände vi, det ska verkligen bli skönt att komma till en mindre stad.

Resten av eftermiddagen spenderades med kortspel och läsning.

Runt 18.00 kom Finn Hougaard från Totota och tog oss med på middag på vad som verkade vara ett riktigt hippt ställe med pampar som rökte cigarr och tama katter som slank runt fötterna. Imorgon ska vi shoppa och sedan åka norrut, det ser vi så jättemycket fram emot! Nu är vi verkligen sugna på att komma igång med allt!

Liberia, dag 3: Ambassadhäng

Kategori: Samuel

Idag besökte vi våra grannar här i Monrovia, nämligen svenska ambassaden. ”You are now technically in Sweden” skrattade Thomas, vilket möjligen märktes i väntrummet med vita väggar, vitt tak och stilren nordisk möbeldesign (och naturligtvis kungaparet hängandes på väggen!). Det var en smula surrealistiskt att kliva in från gatan och träffa svenskar i en miljö så annorlunda från den vi hunnit vänja oss vid de senaste dagarna. De var dock mycket trevliga och hjälpsamma.

Efter lunchen (som vi åt på Monrovias äldsta restaurang, Diana), fick vi åka en sväng runt centrala Monrovia. Det som slår oss ständigt är hur otroligt många kyrkor och kyrkorelaterade byggnader det finns, av alla möjliga och omöjliga samfund. Det ska bli spännande att se hur det ser ut på landsbygden. Tydligen är Lutherska kyrkan mycket större ”up-country” än inne i staden, och biskop Seyenkulo kallas ibland för ”the jungle bishop”.

Eftermiddagen blev lugn som vanligt. Rebecca besökte kyrkans kvinnoförening. Det är tydligt att kvinnorna har en mycket stark roll i kyrkan, vilket inte är så konstigt med tanke på hur kriget till sist kom till ett slut. Vi kanske återkommer till det, men se gärna dokumentären ”Pray the Devil back to Hell” om ni har möjlighet, mycket fascinerande!

Imorgon blir vår sista dag i Monrovia för den här gången. Då kommer vi gå på en lång shoppingrunda, coachade av Finn, som är utsänd av Danish Evangelical Mission. Finn arbetar i Totota, vilket är vår nästa anhalt. Uppåt landet finns inte alls samma tillgång till service, därav shoppingrundan. Det känns bra att ha med sig en skandinav som vet vad en nordbo kan tänkas behöva här, ett spjutkast från ekvatorn!

PS. Det blir tjatigt i längden om vi ska tala om regnet hela tiden. Regn förekommer, okej? I massor! 

Liberia, dag 2: Kyrksightseeing

Kategori: Rebecca

Den här dagen skulle ha spenderats i händerna på Lutherska kyrkan i Liberias generalsekreterare Naomi Ford-Wilson, som skulle ta oss runt bland de olika projekten och avdelningarna som kyrkan driver. Men planer förändras och vi fick göra samma sak fast med Thomas Paye istället. Det är otroligt hur många viktiga och intressanta projekt som kyrkan driver, HIV-Aidsprojekt, Trauma Healing, kvinnorättsprojekt och ungdomsprojekt. Vi har träffat och hälsat på så många människor att allt bara blev ett enda blurr, det kommer nog räta till sig när vi får komma ut och träffa människorna i projekten och få en tydligare bild av vad de gör. Ni kommer också att få en bättre bild då förhoppningsvis!

 Det här lilla projektet pågick fram till lunch, då vi fick ris och fisk i en brun sås. I vanliga fall öser de i hot peppers, men vi fick det bredvid, och det tackade vi för. Samuel var dock lite kaxig och tog en hel sked vilket ledde till många skratt. Efter lunch har vi i stort sett varit själva.

 Det är svårt att veta riktigt hur man ska bete sig. Vi har hört så mycket att vi inte ska gå ut själva och så vidare, men det är svårt för några som är vana vid att bara kunna gå till ICA Lundmans, rakt över gatan om man är sugen på något eller om man vill gå på en promenad. Dessutom har vi problem med dialekten hos de flesta, det är jobbigt när man vet att det är engelska, men det låter som ett nonsensspråk. Så vi försöker, vi pratar, vi hälsar och lär oss att hälsa med ett litet knäpp med fingrarna, men man blir trött, hemskt trött. Men snart kommer vi nog in i det, skapar relationer och lär oss att förstå. Vi ser även mycket fram emot att få komma till Totota i helgen!

 Vi är så väldigt ledsna över att vi har problem med att lägga upp bilder, vi ska försöka få tag på ett mobilt bredband någon dag framöver, då blir det kanske bättre!

 //Rebecca

Liberia, dag 1: Galet svårt att komma på en rubrik

Kategori: Samuel

(bilder kommer förhoppningsvis senare)

Så har vi nu landat i varma, fuktiga, gröna Liberia.  Det blev spänning från första stund! Efter en obekväm natt i flygplan möttes vi av trippla passkontroller innan vi plötsligt stod utanför terminal A, omgivna av alltför hjälpsamma taxichaufförer och telefonkortsförsäljare. Men vart fanns Laurine som skulle möta oss? Vi stod i flera minuter och spanade efter en skylt med vårt namn på samtidigt som vi avvärjde alla erbjudanden. Vi väntade tio minuter, en kvart, tjugo minuter. Till slut dristade vi oss till att tacka ja till att låna en mobiltelefon av en taxichaufför och ringde vår vän och kontaktperson pastor Thomas Paye. Han förklarade skrattande att han trodde att vi skulle anlända klockan sju på kvällen, och inte på morgonen. Han skulle komma så fort han kunde. Några minuter senare kom denna Laurine och visade oss en bra plats att sitta och vänta på. Då kunde vi slappna av, men fick vänta ytterligare en timme innan Thomas kom. Man blir ganska villrådig när man är strängt avrådd från att acceptera hjälp från någon på flygplatsen, men samtidigt blir överöst av erbjudanden om skjuts och att få låna mobiltelefon när man står där och flackar med blicken.

 Till slut kom alltså vår vän Thomas, och det var ett kärt återseende. Han och hans fru Rufina hälsade oss varmt välkomna till Liberia, sedan bar det av. Det visade sig att vägarna visst var asfalterade, vägen mellan Roberts International Airport och Monrovia var mycket fin och glest trafikerad. Vägen kantades av hus i alla färger och former, allt från enkla hyddor av plåt till maffiga betongstrukturer i regnbågens alla färger, en konsekvens av lite blandade möjligheter till återuppbyggnad efter inbördeskriget.

 Det är förstås många intryck första dagen, men nu på kvällskvisten känner vi oss rätt lugna. Efter att ha fått frukost, sova en stund, köpa liberianskt telefonkort, handla lite vatten och bröd samt fått internet här på Lutheran Guest House känner vi att det blev en lagom första dag, en mjukstart in i tillvaron här (naturligtvis med undantag för den stressfyllda stunden utanför flygplatsen som inledde dagen). 

 Vårt rum ligger alltså i Lutheran Guest House, som är en betongbyggnad med smala gångar, opålitlig elektricitettillgång och gluggar istället för fönster. Men rummet är rymligt med en soffgrupp, kylskåp, AC, ett ganska stort badrum med en toalett som säkert använder 8 liter vatten per spolning. Det känns som ett trevligt ställe att tillbringa dessa nätter, tryggt med dörrvakt och en skön säng. Dessutom har alla vi mött idag varit väldigt trevliga. Vad mer kan man begära?

 

"Wherever you go there's a Pitbåo"

Kategori: Samuel

Innan vi lämnar Sverige vill jag uppmärksamma ett fenomen som jag blivit bekant med under det senaste året. Citatet i rubriken är av dunkelt ursprung, men beskriver en verklighet jag fått erfara: Vart man än åker, så kan man aldrig fly från Piteborna. Jag tänker inte ta upp alla exempel som finns här, men för den nyfikne finns det berättelser som garanterat får nackhåret att resa sig. För att komma till saken: Även i den västafrikanska bushen finns det en överhängande risk/chans att vi får höra någon hojta på pitemål. Frågan är inte om, utan var och när. Ni får gärna här i kommentarsfältet slå vad om era livsbesparingar angående det eventuella pitemötets natur: ålder, kön och utseende på personen, sysselsättning, från vilken by och släkt, etc.
 
PS. Har du exempel på pitebor som "hittats" på märkliga platser? Hör gärna av dig. Under de kommande decennierna planerar jag författa en tegelsten i ämnet. 

Strul på morgonen

Kategori: Rebecca

Sista morgonen hemma har varit en smula hektisk, datorn bestämde sig för att lägga av en halvtimme innan vi skulle åka till flyget, hårddisken hade lagt av och vi får nu säga tack och adjö till den. Som tur är så skulle mina (Rebeccas) föräldrar och bror med flickvän skulle äta lunch och vinka av oss på Arlanda, så de fick svänga in på Media Markt i Nyköping och köpa en liten Macbook. Tur att det gick att lösa, annars hade det här blivit en fruktansvärt tråkig blogg.

Sista kvällen i Sverige

Kategori: Allmänt

Ja, nu är stunden inne, snart åker vi! Skönt att äntligen komma iväg! De senaste veckorna har vi varit på väldigt intressanta och givande kurser på Svenska Kyrkans kansli i Uppsala, Sida Partnership Forum i Härnösand, Stiftskansliet i Luleå och Älvsby Folkhögskola. Där har det diskuterats och funderats och förberetts på vad vi kommer att vara med om, hur vi kommer att reagera och nu känns det som att det är dags att prova vingarna. Det är ju svårt att veta och det är lätt att man målar upp de värsta bilderna för sig själv, eftersom man oftast pratar om de situationerna. Så det ska bli så spännande att se vad vi kan lära oss och om vi kan komma med någonting.
 
 
Den senaste veckan har spenderats i vår numera f.d. lägenhet som har flyttstädats och tömts på grejer vilket har gjort att man har förträngt och nästan glömt bort hur nära avresan vi faktiskt är. Därför har vi knappt känt några nerver alls och inte haft något bra svar på frågan "Men hur nervösa är ni egentligen?". Däremot har det känts i huvudet att det har varit mycket nu, trötthet och korta stubiner mot både envisa skruvar, fläckar och mycket annat har kantat denna vecka. 
 
Men har man då packat allting, nej! Självklart inte! Jag har då aldrig åkt någonstans utan att ha glömt någonting... Men förhoppningsvis har vi med oss det mesta och mycket köper vi på plats också, man har ju inte jättemycket kläder som är anpassade för 30 grader och hällregn (det är nämligen regnperiod nu). Vi har i alla fall med oss ett stort lager av plåster, alsolsprit, solskyddsfaktor och MASSOR av Malariamedicin så det ska vi då inte dra på oss! 
 
 
 
 
Imorgon lyfter vi från Luleå-Kallax vid 11-tiden, sedan ska det spenderas ett antal timmar på Arlanda innan flyget mot London avgår. Där gör vi ett flygbyte och sedan landar vi i Monrovia 06.25 på tisdag morgon. Det blir ett långt resdygn, så nu är det så dags att gå och lägga sig!
 
//Rebecca
 

Vem? Varför? Var? Hur?

Kategori: FAQ

Vilken organisation är ni utsända av, och varför?
Vi åker för Svenska kyrkan, Luleå stift. Detta inom ramarna för ett Sida-finansierat praktikantprogram med syfte att stärka den svenska kunskapsbasen inom internationellt biståndsarbete (torrt och sakligt). Vårt uppdrag från kyrkans sida är att stärka relationerna till Lutherska kyrkan i Liberia (se nedan), ta del av hur deras tro formar deras liv, bidra med det lilla vi kan, och sedan berätta om våra erfarenheter i svenska församlingar och andra sammanhang. 
 
Vilken organisation tar emot er i Liberia?
Det är LCL, Lutheran Church of Liberia. LCL är en liten kyrka med cirka 70 000 medlemmar (av c:a 3,5 miljoner invånare), och blev autonom från ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) 1965. Svenska kyrkan och LCL är vänkyrkor, och Luleå stift har särskilt ansvar för att vårda den relationen, vilket är en av anledningarna till vårt besök där. 
 
Hur kom ni på att ni skulle åka till Liberia av alla platser?
Hösten 2012 gick vi på Älvsby folkhögskola, och hade då glädjen att bekanta oss med rev Thomas Paye från Liberia, som då gjorde ett studiebesök på "Swedish folk high school". Vi åt middag tillsammans med honom nästan varje dag i en månad och pratade om allt möjligt. Han inbjöd oss förstås att komma och besöka Liberia, och vi sade att vi skulle göra det så fort vi hade vägarna förbi Västafrika (vilket vi inte på allvar trodde att vi någonsin skulle ha). Några veckor senare tipsade våra lärare oss om att Luleå stift sökte två praktikanter till Liberia, och vi kände oss träffade. Vi ansökte, blev antagna, och där är vi idag. För att sammanfatta: Det var inte direkt något vi hade planerat.
 
Vad ska ni göra där?
Vi vet inte exakt. Uppgifterna kommer vi få på plats, och därför får ni hänga med här på bloggen för att få veta vad vi gör! Men litegrann vet vi: Vi kommer först vara en period på kyrkans teologiska institut (Louis T Bowers Lay Leaders and Ministry Training Center)  i Totota, och sedan på Lutheran Training Institute (en skola med både grundskola och yrkesutbildning) utanför Zorzor. Vi kommer även få ta del av kyrkans arbete med THRP, Trauma Healing and Reconciliation Program, vilket är ett arbete med människor som är psykiskt sargade av kriget på olika sätt. Hur bygger man upp ett land där 75% av kvinnorna har blivit våldtagna? Hur orkar man förlåta när man kanske måste bo granne med mannen som mördade din mamma? 
 
Liberia låter läskigt, är det inte krig där?
Nej. Liberia härjades av inbördeskrig mellan 1989-2003, men sedan dess har man haft två demokratiska val, och har Afrikas första kvinnliga president, Ellen Johnson Sirleaf. Naturligtvis är landet märkt av det långa och mycket grymma kriget, men man befinner sig i en fas av återuppbyggnad. Det ska bli mycket spännande att få ta del av!
 
Vad säger era mammor om att ni åker så långt bort?
De är glada för vår skull, men naturligtvis oroliga. 
 
Jag har följt er blogg ett tag, och det verkar ju ruggigt intressant. Kan ni komma till min församling/min förening/min klass och berätta om er resa efter ni kommit hem i januari?
Ja, mer än gärna! Du kontaktar oss lättast via mail: samuel.j.hellgren(a)gmail.com eller rebecca.hellgren91(a)gmail.com (byt ut (a) mot @). 
 
Liten ordlista/personregister:
Rev. - förkortning för "reverend", en titel prästerna har.
Totota - En medelstor ort cirka 15 mil nordost om huvudstaden.
LCL - Lutheran Church in Liberia
LTB-LLMTC - förkortning för Louis T Bowers Lay Leaders and Ministry Training Center, utbildningcenter för pastorer och lekmän, beläget i Totota.
LTI - Lutheran Training Center internatskola med grundskola upp till gymnasium, plus en avdelning med yrkesutbildning inom olika sorters hantverk. 
Thomas Paye - Direktor på LTI, vår liberianske kontaktperson som vi först lärde känna hösten 2012 när han besökte Älvsby folkhögskola.
Finn Hougaard - Missionär inom Danish Evangelical Mission, lärare på LTB-LLMTC.
Lydia Weagba - Directress på LTB-LLMTC, vår handledare i Totota.
D. Jensen Seyenkulo - Biskop av LCL, "the jungle bishop"
Zorzor - Liten ort i landets nordligaste del, 2 km från LTI
 
Det var lite kort fakta om vad det handlar om, och hur vi förstått situationen. Med reservation för ändringar!