Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!
Nu är vi framme vid ett efterlängtat mål: Gästhuset på ELWA Beach för nyårssemester med Brent, Lauren, Sebastian, James och Junior. Ändlös sandstrand, knappt några andra människor och perfekt temperatur i vattnet för badkrukor som oss. Det här är den första platsen vi ser i Liberia som redan nu är väldigt turistkompatibel, en kilometerlång rad av gästhus precis vid Atlantens dånande vågor.
Vårt gästhus.
Utsikt från gräsmattan.
Sand och vatten i välbalanserad kombination.
Det finns många sätt att skydda sig mot solen.
Efter dessa tre dagar av regelrätt semestrande åker vi tillbaka till lutherska kyrkans gästhus för vår sista natt i detta land (för den här gången).
Inläggen är glesa nu, delvis på grund av att förra veckan inte var särskilt händelserik, och delvis på grund av att vår skärmtid mestadels gått åt till att ordna tillvaron efter hemkomsten, som börjar kännas ofattbart nära nu (typ 19 dagar, för att vara exakt). Denna helg har det dock hänt en del här på campus. Yrkeseleverna återvände i fredags, och idag (lördag) var det en högtidlig examensceremoni i aulan. Den inbjudna gästerna inkluderade de lokala pastorerna, representanter från ungdomsministeriet och jämställdhetsministeriet samt två utlandspraktikanter från Svenska kyrkan.
Director Thomas Paye hälsar välkommen till ceremonin, iklädd den typiska färgstarka högtidsdräkt som Rebecca ofta och gärna kallas "pyjamaskostymen".
Två bortkomna svenskar hade hamnat bland höjdarna uppe på estraden.
Yrkeseleverna enligt sin dresscode; blåjeans och vit t-shirt/piké. Det sjöng och dansades lite mer än på svenska skolavslutningar, men bara lite mer.
Efter programmet i aulan fick vi göra oss nyttiga: cirka 150 kuvert skulle få ett namn, ett stämplat och påskrivet certifikat, ett dito rekommendationsbrev och ett programblad. Då fick vi visa all effektivitet och noggrannhet endast en uppväxt i Sverige kan ge! Inte för att vi är de bästa representanterna på de områdena, men ändå... I en gest av martyrskap visar Rebecca den stora tuschfläck hon fick på handen då hennes penna oförklarligt sprack. Sysselsatta vid bordet, fr v: Kpabar, murarläraren, Boiboi, studierektor för yrkeslinjerna och Anthony Nyema, vår favoritprost.
Dagarna går fort nu, på torsdag blir det avskedsfest med grillad get, och på fredag åker vi tillbaka till Totota och inväntar julen. Julstämningen börjar faktiskt infinna sig, mycket tack vare att vi fick julmusik av Sebastian senast vi var i Totota. Passande nog hade han ett svenskt dubbelalbum med Nils Landgren, "Christmas with my friends I&II". Nu fattas bara en lyckad omgång pepparkakskola så blir det nog lite svensk jul här också!
Så har ytterligare en vecka gått på LTI, Salayea, Lofa. Ni har säkert märkt att bloggandet inte är lika frekvent som tidigare. Detta beror helt enkelt på att anslutningen på LTI inte är lika kraftfull som i Totota, så att ladda upp bilder har vi inte haft tid och tålamod till. I skrivande stund befinner vi oss dock i Monrovia och njuter av snabbt internet, en av de två viktigaste materiella beståndsdelarna i ett lyckligt liv (den andra delen är en bekväm säng).
Här kommer ett axplock från vad som skett under den gånga veckan:
Här är Rebecca och mr. Boiboi vid bevattningsreservoarerna tillika fiskdammarna ett diskuskast från skolområdet. Vi kunde knappt tro våra öron när Boiboi sade att allt var grävt för hand, ett system av vallar och bassänger som skulle tagit ett par veckor för grävmaskin och lastare att slutföra. Imponerande!
Jag poserar vid en traditionell oljegrop. När det är dags att tillverka palmolja skopas vattnet i gropen ut, palmnötterna kastas ner och 10-15 män och kvinnor går i runt i ring och krossar nötterna med stavar, under sång och grova tillmälen. Oljetillverkning är väldigt bundet till traditioner, och det är ledningen i det hemliga poro-sällskapet som bestämmer vem som har rätt att äga en oljegrop. Det är alltså inte bara att gå ut i skogen och gräva. T v i rött rev Anthony Nyema, t h väktaren Sunday.
Rebecca och mr Quiqui, lantbruksläraren, inspekterar de nysådda grödorna.
I lördags var det fotbollsmatch mellan Totota Lutheran Parish High School och LTI.
Detta drog en rejäl publikskara.
Linjedomaren med "flaggan" i högsta hugg.
Vi tog en tur upp till Yealla, en by precis på gränsen till Guinea. Det är en mycket gammal by med en unik sevärdhet i den upp till 200 år gamla muren av lera. Byn ligger i ett historiskt oroligt område, och gång efter annan fick byborna försvara sig från sina grannar som kom för att röva bort kvinnorna (dvs arbetskraften). Då hjälpte en rejäl mur. Tyvärr förstördes det mesta av den gamla muren under inbördeskriget.
I söndags skulle vi besöka ett litet bönhus ute i bushen där de höll parish convention (alltså årsmöte för församlingen). Thomas hade aldrig varit där, men hade hört att det bara var 30 minuters körning. "Ok", tänkte vi och satte oss glatt i bilen. Vi hade dock glömt att tidsangivelser inte alltid är så exakta här, 30 minuter kan betyda allt mellan 5 minuter och 4 timmar. Det visade sig vara minst två timmar på en stig som inte kan beskyllas för att slösa på utrymme. Bilen fick vi lämna vid bron ovan, undrar varför.
Rebecca och Zenan vågar livet på den smala bron.
Efter att ha tagit sig över en sådan bro är det inte mer än rätt att välkomnas på hederligt traditionellt vis, med blad fyllda med kolanötter och pengar.
Den traditionella välkomstgåvan, kolanötter (trots namnet otroligt bittra) och 10 liberianska dollar (cirka 80 öre).
Vi fick pröva ackompanjera traditionell loma-sång. Hur det gick för oss kan ni se på omgivningens miner.
Församlingens ordförande överräckte en levande höna åt oss, ytterligare en traditionell gästgest. De var mycket glada åt att för första gången få internationell uppmärksamhet i byn.
För att sammanfatta så lever vi och har hälsan. De kommande dagarna är vi i Monrovia och träffar ett gäng från kyrkokansliet i Uppsala, de svenska besökarna duggar tätt. Mycket trevligt!
Så har vi äntligen flyttat till den andra institution vi ska kika närmare på under vårt besök, närmare bestämt Lutheran Training Institute (LTI). Skolan ligger två kilometer nordväst om Salayea, och cirka två mil sydöst om Zorzor, i Lofa County mycket nära gränsen till Guinea. Landskapet är annorlunda, om än marginellt. Kring Totota var det relativt flackt, och den täta regnskogen bjöd inte på några vidare vyer. Här uppe i Lofa befinner vi oss på högre höjd, och det finns några rejäla berg (med liberianska mått mätt) omkring. Förhoppningsvis kommer vi hinna med en liten topptur under de kommande veckorna. Vädret här är något svalare, skönt nog. Även om det kan vara mycket hett mitt på dagen så är kvällarna och morgnarna snudd på kalla, säkert bara 23 grader. Det innebär att vi äter frukost i långärmat och försöker att inte tänka på vad vår hemkomst i januari kommer innebära, då vi huttrar i temperaturer som motsvarar en svensk strålande sommardag i juni.
Lite fakta om LTI: Skolan grundades redan på 1920-talet som en internatskola, då i en by utanför Monrovia. Ett par årtionden senare bestämde man sig dock för att flytta upp till Salayea, då de flesta eleverna ändå kom från Lofa och Bong counties (Dessa counties befolkas mestadels av kpelle och loma, ,vilket är de grupper lutherska kyrkan jobbat mest med). Sedan dess har skolan vuxit en hel del, och dessutom hunnit brännas ner av rebellerna två gånger under kriget. Idag är dock det mest uppbyggt, och förutom komplett skola åk 1-12 finns även en avdelning med yrkeslinjer för blivande murare, snickare, rörmokare, elektriker, skräddare, jordbrukare och bilmekaniker. Totalt cirka 240 elever i alla åldrar och med alla möjliga bakgrunder. Director för skolan är rev Thomas Paye, som vi hade glädjen att träffa förra året då han gjorde studiebesök på Älvsby folkhögskola.
Under den gångna veckan hade vi dessutom välkommet besök från Sverige, nämligen Roger som jobbar på stiftskansliet i Luleå och har hand om det internationella, vilket i nuläget innefattar att hålla kolla på oss i vår framfart. Inte ett lätt jobb, men någon måste göra det!
I en pose som hämtad ur en Dressmannreklam (eller varför inte ett lokaltidningsreportage) spatserar Thomas, Roger och Samuel genom skolområdet.
Välkomsttal av Thomas, som visar ett litet konstverk han fick i slutet av sitt Sverigebesök.
Sömnadsklassen. En stor utmaning är att de examinerade eleverna inte alltid har råd med en egen symaskin, och därför inte har tillfälle att öva på sina kunskaper efter avslutad utbildning, och därför riskerar att glömma vad de lärt sig.
Blivande elektriker koncentrerar sig på sin uppgift. De eftersträvar ett viktigt yrke, för att citera president Ellen Johnson Sirleaf: "Electricity is life". Vi tar det för givet, men det gör otrolig skillnad för t ex barnen att kunna plugga på kvällen, eller för kvinnorna att kunna lägga några timmar mindre på hushållsarbete, och istället kunna utbilda sig eller förvärvsarbeta.
Övningsobjekt för rörmokarna. Även här ett viktigt yrke inom något vi tar för givet.
En hyvelns kille i snickeriverkstaden.
Ett av krigets raserade hus passar bra som klassrum för murareleverna. I röd tröja rev Anthony Nyema, district dean och skolans kurator (samt vår guide och en allmänt skön kille som varit en massa gånger i Sverige, t ex Linköping, Luleå, Sollefteå och Robertsfors!)
Kerkula, lärare på mekanikerlinjen. Han utbildades på en svensk skola i Yekepa, på tiden när hundratals svenskar arbetade i gruvföretaget LAMCO. Och verkstadskontoret ser ju onekligen ut som de brukar göra även i Sverige!
Och slutligen vårt nya hus i förgrunden, en rymlig historia med fyra sovrum och ett enormt vardagsrum med öppen spis. Det vita huset i bakgrunden är Thomas hus.
Det var lite kort om våra första dagar på LTI. Och då har jag inte ens hunnit berätta om när jag flydde hals över huvud in i aulan för att komma undan en frustande tjur! Sug på den karamellen till nästa gång.
Denna svala söndag satte vi oss i Sebastians jeep och åkte till romersk-katolska kyrkans missionsstation mellan Kakata och Monrovia. Missionen där firade 10-årsjubileum och hade bjudit in både folk från andra kyrkor och katolska ärkebiskopen av Monrovia, Lewis Zeigler. Afrikansk, romersk mässa var en upplevelse, fantastisk blandning av den urgamla liturgin och afrikansk sång och intensitet.
Mannen i den lila mössan är ärkebiskopen. Nedanför estraden står en av prästerna och väntar på att evangelieboken ska föras fram, vilket sker med en smärre procession.
Inför läsningen av evangelietexten rådde inget tvivel om vad som skulle ske. Under sång, i en procession med kors, ljus och rökelse, gick denna kvinna genom församlingen och visade evangelieboken för alla.
Efter mässan gick vi på en kort upptäcksfärd på de kyrkliga ägorna. De födde bl a upp kor, vilket vi inte ser alltför ofta här. Därför förtjänade denna tjur en plats på bloggen.
Mest fascinerande var nog grisarna. Här står Lauren, Brent och Rebecca och tittar på kultingarna.
Grisarna var mycket nyfikna de också.
Inget jubileum utan underhållning, och ingen fest utan dans. Flickorna i "Traditional Culture Troupe" bjöd på en liberiansk variant av "Små grodorna".
Sammanfattningsvis en bra dag. Nu laddar vi för andra veckan av CEP, och vår sista vecka (för den här gången) i Totota. Och vi som just gjort oss hemmastadda! Nå, man ska sluta när det är som roligast, sägs det.
Idag fick vi båda vara med om ett par saker som vi aldrig varit med om tidigare. För det första: Resa med en tvättäkta bush taxi tillsammans med Lydia och Anthony till Gbarnga, 1,5 timme längs landsvägen. För det andra: Prästvigning i en proppfull, stekhet kyrka i inlandets största stad. Inte ens i Sverige har vi haft skäl eller möjlighet att delta i prästvigningsgudstjänst, så i detta fall hade vi inget att jämföra med. Min gissning är dock att svenska vigningsgudstjänster är snäppet kortare. Denna förmiddag bänkade vi oss strax före 10, och var inte ute i solen förrän en god stund efter klockan 14. Liberia har inget nationellt vaccinationsprogram, men alla tycks vara immuna mot träsmak ändå...
För första gången fick vi ett programblad inför en gudstjänst. Inte för att det följdes särskilt noga, men liten hjälp var det allt.
Här står de fyra prästkandidaterna mitt under vigningsakten, omgiven av församling och tillresta prelater från omgivande församlingar, samt biskop Jensen Seyenkulo. Just i detta ögonblick frågade biskopen om den närvarande församlingen, som representanter för kyrkan i stort, kunde tänka sig att ta emot dessa fyra som Ordets tjänare, och omsluta dem i bön. "We will", svarade vi alla med en mun.
Värmen var otrolig. I början av gudstjänsten flyttade vi upp till läktaren för att kunna se bättre och ta lite bättre bilder. Denna lilla solfjäder som vi fått av Lydia visade sig vara viktigare än vi kunnat tro.
Efter 2,5 timme började själva nattvardsdelen, ledd av biskopen.
På alla gudstjänster vi varit på har det varit procession/recession. Det har väl sin förklaring i att det idag var tre körer inblandade, och i Totota är det alltid två körer. Mycket ståtligt.
Allmän fotografering ute på kyrktrappan. Längst ut till vänster en av våra handledare Anthony Mulbah, kvinnan i civila kläder är fru till en av de nyvigda, mannen med käppen är biskop Seyenkulo och näst längst till höger skymtar en annan av våra handledare, Lydia.
Och här står vi med biskop D. Jensen Seyenkulo, en otroligt sympatisk man som aldrig har långt till skämt och skratt. Han har spenderat 24 år i USA, men återvände hem till Liberia efter att blivit kallad till sin gamla kyrka för att bli dess biskop. Bakom oss står det biskopliga fortskaffningsmedlet, som vi fick åka med tillbaka till Totota. Detta var den första liberianska bilen vi åkt med som hade fungerande A/C (de utländska missionärernas bilar inräknat), vilket möjliggjorde stängda fönster under resan, vilket möjliggjorde en tupplur i den tyst susande bilen längs en av de finaste landsvägssträckorna i detta väggroparnas förlovade land.
Allt som allt var det en väldigt bra dag, väldigt roligt att få träffa biskopen lite mer, väldigt uppbyggeligt att få ta del av en högtidlig, men samtidigt så varm och levande, kyrklig händelse.
Idag (torsdag) följde vi med Sebastian till Monrovia över dagen. Vi märkte att vi fått lite perspektiv. Senast vi åkte den vägen, för över en månad sedan, led vi hemskt av de stundtals bedrövliga sträckorna. Idag satt vi tålmodigt och tänkte att vägen var helt ok. Vi försökte dokumentera några av de många märkliga saker en resenär längs landsvägen kan se.
I Sverige binder de flesta fast skidorna på taket, i vissa fall sina cyklar. Här kan man köra om en gul "bush taxi" med en bräkande get fastsurrad på takgallret.
Det är inte enbart dåligt att kunna muta polisen, tänk så mycket pengar denna chaufför sparar på att bara behöva åka en vända. Är det något liberianerna behärskar så är det konsten att kunna lasta precis vad som helst, i vilka mängder som helst, på vilken bil som helst. Hur länge bilarna sedan håller är en annan fråga...
Så här nöjd ser jag ut när jag står mitt i en av världens största gummiplantager. Denna del av företaget Firestones ofantliga arrende (en miljon acres* i 99 år) var nyplanterad, och bjöd alltså på kilometervida vyer kring de små kullarna och dälderna omkring. Vilket är något sällsynt här i inlandet, som annars domineras av den till synes ogenomträngliga bushen.
Dagens höjdpunkt: Burgare på Royal, restaurangen till landets finaste hotell. Man kan få glädjetårar för mindre. För att inte tala om vilken andakt som infann sig vid toabesöket i samma restaurang: bara att trycka på spolknappen, sedan gå och vrida på varmvattenkranen. Så enkelt, men ändå mer värt än en av LKABs kvartalsvinster.
En annan höjdpunkt var vårt besök på svenska ambassaden. Det är en smula overkligt att kliva in i detta svala, skandinaviska kontorskomplex, men vi blir alltid mycket väl bemötta av personalen. Skönt att få sitta och prata svenska en stund! Vi blev t o m intervjuade, håll utkik på deras Facebook-sida efter våra vackra anleten (sök på "Embassy of Sweden in Monrovia").
I tisdags följde vi med Brian till Zeansu, där han skulle träffa pastor Doe och läraren Ruth. Tyvärr glömde vi ta en bild på det bästa med det lilla samhället Zeansu: perfekt asfalterad väg med mittlinje, vägren, busshållplatser och en standardiserad skylt med ortens namn. Det finns två enmilasträckor mellan Monrovia och Gbarnga med denna nivå av utveckling, det är dessa man ser fram emot när hålen i lervägen aldrig tycks ta slut.
I vilket fall som helst så fick vi en liten rundvandring på det ambitiösa bygge Kolila Parish håller på med i Zeansu. Eftersom landsvägen breddats i byn så fick kyrkan en generös ersättning av staten eftersom de blev tvungna att flytta kyrkan. Det nya kyrkobygget är på god väg, och dessutom håller de på med en stor skola som ska rymma samtliga årskurser från 1-12.
Efter skoldagen slut stod målaren och skrev de vanligaste engelska orden med endast två bokstäver, en liten finess som gör stor skillnad i ett i övrigt ganska kalt klassrum.
Brian och Rebecca i klassrummet för årskurs 3. Nymålat, och hemklassrum för endast tio elever.
Ruth, en av skolans lärare, och dessutom dotter till Anthony, en av våra handledare här i Totota.
Rev. Eric Doe strålar av stolthet när han guidar runt oss i nybygget. Rebecca provar nöjt en av skolbänkarna som donerats från USA.
Pastor Doe och Brian vid baksidan av byggnationen som ska bli den nya kyrkan. I hörnet skymtar Princess, ett av Anthonys barnbarn som följde med oss för att träffa sin moster, Ruth.
Framsidan av det väl tilltagna gudstjänsthuset.
Och för att ta denna blogg tlll nästa nivå måste vi naturligtvis ge en glimt av det mode vi excerar här. Onsdag eftermiddag gick vi och löste ut våra beställningar hos Jerry, skräddaren. Två par shorts av lapas vi fyndade i Kakata:
Sedan gick vi till marknaden för att köpa nya sandaler. Själv tänkte jag prova de förmodligen praktiska, men inte särskilt vackra plasttofflorna som många bär här. Vi befinner oss ännu i den våta årstiden, så plastsandaler är det mest praktiska:
Rebecca köpte ett par finare sandaler att ha vid tillställningar som kräver något mer extravagant, som t ex i kyrkan och... ja, i kyrkan. Det bästa med Liberia i mitt tycke är den härligt avslappande inställningen till klädkod. Jag har ännu inte packat upp vare sig slipsen eller den vita skjortan - och lär inte göra det heller innan jul.
Det om modet en handfull grader norr om ekvatorn. Saknar ni khakikläder och tropikhjälmar? Jag också. Tyvärr verkar det inte finnas på marknaden här - jag ska fortsätta spana!
Söndagens resa up-country gick bra. Eller, resan till Zorzor gick bra, men hemresan på eftermiddagen verkade aldrig ta slut. Nio timmar i bil på E4 är uthärdligt, eftersom man kan förströ sig med sömn, läsning och att lyssna på musik. Här får man helt enkelt gilla läget och titta ut genom fönstret. Landsvägen upp till Gbarnga, cirka 2 timmars resa, är asfalterad, ungefär av samma kvalitet som t ex Maranvägen eller sträckan Mellanboda - Ålund på gränsen mellan Norr- och Västerbotten (alltså inte superjämnt). Efter Gbarnga börjar lervägen, en prövning i tålamod för en bortskämd skandinav. Vi var minst sagt möra när vi var tillbaka i Totota strax efter skymningen.
Gränsen mellan Bong County och Lofa County går längs den mäktiga St Paul-floden, som vi fick tillfälle att se. Särskilt mäktig var den nu i regnperioden, de strida strömmarna ledde tankarna hem till det nordnorrländska landskapet, t ex Brudforsen i Piteälven, ett par kilometer uppströms från Storforsen.
Igår (tisdag) gick vi och hälsade på en familj på Capital Hill, ett område på andra sidan landsvägen. De hade en cassava-farm för hushållsbruk, och de gav oss två skott att plantera här på "the mission". Det resulterade i lite aktivitet:
Vår trogne medhjälpare Lahai visar ivrigt vad han går för med hackan i hand. Han är en av de arbetssammaste ungdomarna jag träffat, det verkar som om han hugger i bara för själva nöjet att arbeta. Gott att se.
Ett växande skott behöver skyddas, Rebecca sätter upp en liten hage med flickornas hjälp.
Och pricken över i: Skyltning. Förhoppningsvis kan vi hinna njuta av cassavan vi planterade, enligt vad vi hört tar det bara 3-4 månader innan den är mogen.
Till sist har vi fått en förklaring till vårt äventyr i fredags då vi fick höra att djävulen härjade i grannbyn. Det var "the country devil", eller "the bush devil". Bland många västafrikanska stammar finns en vuxenblivanderitual, poro för männen och sande för kvinnorna. Inom ramen för en sjuårscykel kommer poro, "The Big Devil" ut från djungeln och kidnappar pojkarna och tar ut dem i bushen för att de ska bli män, "bush school". Detta är omgärdat av hemligheter och mystik, men pojkarna får lära sig jakt, fiske och annat nödvändigt för att överleva i djungeln. Just nu är bush school igång några byar bort.
Regeringen vill dock begränsa denna tradition, då den inkräktar på barnens/ungdomarnas närvaro i den konventionella skolan. Detta har lett till lite spända förhållanden mellan ledarna för poro-sällskapen och regeringen. Hade vi gått till byn där vi hörde tjuten hade vi förmodligen blivit halvt ihjälskrämda av "The Big Devil", ledaren för poro-sällskapet, en man i en dräkt av halm och en grotesk mask. Därefter blivit rånade på pengar och kamera och blivit skrämda till tystnad. Poros hemligheter måste bevaras till varje pris, och den vite mannen är sämst på att bevara hemligheter: De vita skriver ner allt de ser så att vem som helst kan läsa, och plötsligt är det inte hemligt längre.
Samma system finns för flickorna, sande. I många fall kulminerar deras bush school med omskärelse, vilket naturligtvis inte ses med blida ögon av regeringen och de utvecklingsorganisationer som är verksamma här. Den tystnadskultur som råder kring detta gör det svårt att ta i frågan. Straffet för en medlem som avslöjar kultens hemligheter är döden.
Liberias landsbygd står för en stor utmaning: Hur tar man emot det moderna samhällets fördelar utan att anamma nackdelarna? Hur lägger man åt sidan skadliga traditioner utan att göra sig av med de fördelar en rik tradition innebär?
Den här förmiddagen följde vi med Zeambo, mannen som tycks vara den som håller igång precis allt här. Vaktmästare på kyrkans compound, förman för nattvaktstyrkan, fotbollstränare, kyrkvärd och dessutom lärare. Det var i egenskap av lärare vi hängde med honom till den ena av skolorna han undervisar på, Lutheran Parish High School, våra grannar. Vi har fått höra mycket om liberiansk skola, tack och lov infriades det inte med Zeambo, som verkar vara en av de sällsynta lärare som faktiskt bryr sig om barnen lär sig något eller inte.
Första lektionen var english vocabulary med sjunde klass, sedan general science med åttonde klass. Klassrummen är allt annat än inspirerande, känslan är "parkeringshus" snarare än klassrum. Det är naturligtvis en konsekvens av den långsamma återhämtningen efter kriget. Genom dörröppningen på bilden nedan skymtar klassrummet bredvid. Det finns ingen dörr att stänga, vilket innebär att man kan höra två lärare hålla lektion samtidigt om man sitter längst bak. Effektivt å ena sidan, men å andra sidan...
Bilden nedan fångar en stor del av pedagogiken. Mycket skrivs på tavlan, vilket eleverna kopierar i sina skrivböcker och sedan memorerar. Läroböcker i övrigt saknas. Eleverna kommer kanske inte ihåg så mycket vad läraren faktiskt säger, men det är mycket duktiga på att memorera från skrivboken, så det gäller att välja vad som skrivs på tavlan.
(Vi glömde ta närbilder av Zeambo, det kommer imorgon! (Nej, vi är inte proffsfotografer/journalister))
I övrigt har veckan gått ganska stilla. Nu är vi friska i alla fall, alltid något. Sebastian, den tyske läraren, har åkt till Tanzania för ett par veckor, och vi har fått låna hans elpiano medan han är borta. Mycket, mycket roligt!
Jag har insett att jag har en passionerad kärlek. Jag har väl förstått tidigare att det har funnits en viss kemi, men nu är det bekräftat. Tack gode Gud för mejeriprodukter! Och tack för att jag bor i ett land som traditionellt har en mycket stark kultur av just boskapsskötsel! Här är det rötmånad typ alltid, så det är inte direkt landet som flödar av mjölk... Tack och lov har vi vår danske vän Finn här som köper både smör och ost i Monrovia när han har tillfälle, men det gäller att äta med andakt. Förra veckan tog både osten och jordnötssmöret slut, vilket innebar att vi i stort sett bara hade Nutella att bre på mackorna. Nå, det är väl ändå någon sorts barndomsdröm att vara tvungen att äta Nutella i flera dagar, men nu undrar jag när jag någonsin kommer kunna njuta av hasselnötskräm igen.
Angående mitt kpelle-namn, Faló, så har jag försökt förstå vad det egentligen betyder. Vi träffade en förskollärare vars man hette Faló, och hon menade att det betydde "lätt bris", och är ett namn som man ger åt långa(!), smala personer. Det är ju smickrande, och jag är onekligen en bit över medellängd här, för omväxlings skull. Dock träffade jag i söndags en man vid preaching pointen som också hette Faló, och han var kort och kraftig, så jag undrar om det verkligen är rätt betydelse...
Det var ett par marginalanteckningar. Ta aldrig mjölken för given!
Kemá och Faló? Vilka är det, några ni lärt känna idag? Nej, det är inga mindre än våra nya namn på kpelle, som vi blivit förärade av damerna i köket. Vi har noterat att många kallar Rebecca för något i stil med "Arabee", och till slut tog hon sig mod till att fråga sina vänner kokerskorna vad det betyder. Svaret var enkelt, det är namnet Rebecca på kpelle. Utifrån det dök förslaget upp att vi skulle få kpelle-namn, så från och med nu är Rebecca "Kemá" och Samuel "Faló" (lustigt sammanträffande med en av mina favoritseriefigurer, Krister Peterssons antihjälte i "Uti vår hage"). Båda namnen betyder något i stil med "den ljusa".
Kvällen fortsatte med kpelle-tema. Eleverna vid LTB-LLMTC lärde oss några fraser på kpelle, och vi lärde dem några svenska fraser. Det är lite trist att vi ska vara här så kort tid, det hade varit kul att stanna så länge att det var meningsfullt att lära sig språket! Språksituationen i Liberia är ganska olik det tämligen homogena språklandskapet i Sverige: Här finns 16 större stammar, och därmed minst 16 språk, alla väldigt olika varandra och väldigt begränsade till sina respektive områden. Kpelle är den största folkgruppen, och täcker en stor del av inlandets centrala delar, norrut ända in i Guinea. Bong county, där vi nu befinner oss, är mitt i kpelle-smeten. När vi i november åker upp till Zorzor i Lofa county kommer vi befinna oss i loma-område. Loma är mycket svårare än kpelle, i alla fall om man ska tro människorna här (vilkas partiskhet kan ifrågasättas).
I övrigt verkar vi ha kommit in i en liten mental svacka. Inget märkligt, det är naturligt när man kommer till ett nytt land för en längre tid att först gå igenom en "förälskelsefas", då allt är nytt och fantastiskt, för att sedan gå in i en annan fas då man börjar se sådant som kanske inte väcker lika mycket entusiasm. För att bara nämna ett par saker så saknar vi väldigt mycket att bara kunna gå på gatan utan att väcka massa uppmärksamhet, och naturligtvis saknar vi rinnande vatten. Ta det aldrig för givet! Otroligt tidssparande att bara kunna vrida på kranen.
Det finns diagram över vilka emotionella faser en människa som besöker en annan kultur för en längre tid går igenom, och om jag inte missminner mig så brukar varje fas vara cirka två månader lång. Min mor gissade dock att vi känsliga estetsjälar skulle gå igenom faserna mycket snabbare än genomsnittet, och kanske är det vad vi upplever just nu. På pluskontot så lär vi väl snart gå in i nästa fas! Tiná! ((Ses) imorgon!)
Efter en lång resa på ömsom asfalt, ömsom lerväg med decimeterdjupa hål kom vi igår fram till Totota. Resan gick lättare än väntat, förutom att jag (Samuel) mådde väldigt dåligt hela dagen (vilket kulminerade framåt aftonen, men jag skonar er från detaljerna). Vi är i stort sett installerade i det som är vårt hem de närmaste två månaderna, ett gult litet hus med en stor veranda. Det är alldeles nyrenoverat, så det luktar fortfarande målarfärg. Elektriciteten är dragen av den amerikanske missionären här, Brian, som har ett förflutet som kärnfysiker. En flock med höns strövar runt på området, vi anar redan nu att tupparna blir väckarklockor på morgnarna. Det är svalare här i inlandet, väldigt behagligt faktiskt (för en svensk, liberianerna går runt och fryser förstås).
Nu har vi mycket bättre uppkoppling än vi hade i Monrovia (paradoxalt nog), så förhoppningsvis kan vi börja lägga upp bilder snart!
Idag besökte vi våra grannar här i Monrovia, nämligen svenska ambassaden. ”You are now technically in Sweden” skrattade Thomas, vilket möjligen märktes i väntrummet med vita väggar, vitt tak och stilren nordisk möbeldesign (och naturligtvis kungaparet hängandes på väggen!). Det var en smula surrealistiskt att kliva in från gatan och träffa svenskar i en miljö så annorlunda från den vi hunnit vänja oss vid de senaste dagarna. De var dock mycket trevliga och hjälpsamma.
Efter lunchen (som vi åt på Monrovias äldsta restaurang, Diana), fick vi åka en sväng runt centrala Monrovia. Det som slår oss ständigt är hur otroligt många kyrkor och kyrkorelaterade byggnader det finns, av alla möjliga och omöjliga samfund. Det ska bli spännande att se hur det ser ut på landsbygden. Tydligen är Lutherska kyrkan mycket större ”up-country” än inne i staden, och biskop Seyenkulo kallas ibland för ”the jungle bishop”.
Eftermiddagen blev lugn som vanligt. Rebecca besökte kyrkans kvinnoförening. Det är tydligt att kvinnorna har en mycket stark roll i kyrkan, vilket inte är så konstigt med tanke på hur kriget till sist kom till ett slut. Vi kanske återkommer till det, men se gärna dokumentären ”Pray the Devil back to Hell” om ni har möjlighet, mycket fascinerande!
Imorgon blir vår sista dag i Monrovia för den här gången. Då kommer vi gå på en lång shoppingrunda, coachade av Finn, som är utsänd av Danish Evangelical Mission. Finn arbetar i Totota, vilket är vår nästa anhalt. Uppåt landet finns inte alls samma tillgång till service, därav shoppingrundan. Det känns bra att ha med sig en skandinav som vet vad en nordbo kan tänkas behöva här, ett spjutkast från ekvatorn!
PS. Det blir tjatigt i längden om vi ska tala om regnet hela tiden. Regn förekommer, okej? I massor!
Så har vi nu landat i varma, fuktiga, gröna Liberia. Det blev spänning från första stund! Efter en obekväm natt i flygplan möttes vi av trippla passkontroller innan vi plötsligt stod utanför terminal A, omgivna av alltför hjälpsamma taxichaufförer och telefonkortsförsäljare. Men vart fanns Laurine som skulle möta oss? Vi stod i flera minuter och spanade efter en skylt med vårt namn på samtidigt som vi avvärjde alla erbjudanden. Vi väntade tio minuter, en kvart, tjugo minuter. Till slut dristade vi oss till att tacka ja till att låna en mobiltelefon av en taxichaufför och ringde vår vän och kontaktperson pastor Thomas Paye. Han förklarade skrattande att han trodde att vi skulle anlända klockan sju på kvällen, och inte på morgonen. Han skulle komma så fort han kunde. Några minuter senare kom denna Laurine och visade oss en bra plats att sitta och vänta på. Då kunde vi slappna av, men fick vänta ytterligare en timme innan Thomas kom. Man blir ganska villrådig när man är strängt avrådd från att acceptera hjälp från någon på flygplatsen, men samtidigt blir överöst av erbjudanden om skjuts och att få låna mobiltelefon när man står där och flackar med blicken.
Till slut kom alltså vår vän Thomas, och det var ett kärt återseende. Han och hans fru Rufina hälsade oss varmt välkomna till Liberia, sedan bar det av. Det visade sig att vägarna visst var asfalterade, vägen mellan Roberts International Airport och Monrovia var mycket fin och glest trafikerad. Vägen kantades av hus i alla färger och former, allt från enkla hyddor av plåt till maffiga betongstrukturer i regnbågens alla färger, en konsekvens av lite blandade möjligheter till återuppbyggnad efter inbördeskriget.
Det är förstås många intryck första dagen, men nu på kvällskvisten känner vi oss rätt lugna. Efter att ha fått frukost, sova en stund, köpa liberianskt telefonkort, handla lite vatten och bröd samt fått internet här på Lutheran Guest House känner vi att det blev en lagom första dag, en mjukstart in i tillvaron här (naturligtvis med undantag för den stressfyllda stunden utanför flygplatsen som inledde dagen).
Vårt rum ligger alltså i Lutheran Guest House, som är en betongbyggnad med smala gångar, opålitlig elektricitettillgång och gluggar istället för fönster. Men rummet är rymligt med en soffgrupp, kylskåp, AC, ett ganska stort badrum med en toalett som säkert använder 8 liter vatten per spolning. Det känns som ett trevligt ställe att tillbringa dessa nätter, tryggt med dörrvakt och en skön säng. Dessutom har alla vi mött idag varit väldigt trevliga. Vad mer kan man begära?
Innan vi lämnar Sverige vill jag uppmärksamma ett fenomen som jag blivit bekant med under det senaste året. Citatet i rubriken är av dunkelt ursprung, men beskriver en verklighet jag fått erfara: Vart man än åker, så kan man aldrig fly från Piteborna. Jag tänker inte ta upp alla exempel som finns här, men för den nyfikne finns det berättelser som garanterat får nackhåret att resa sig. För att komma till saken: Även i den västafrikanska bushen finns det en överhängande risk/chans att vi får höra någon hojta på pitemål. Frågan är inte om, utan var och när. Ni får gärna här i kommentarsfältet slå vad om era livsbesparingar angående det eventuella pitemötets natur: ålder, kön och utseende på personen, sysselsättning, från vilken by och släkt, etc.
PS. Har du exempel på pitebor som "hittats" på märkliga platser? Hör gärna av dig. Under de kommande decennierna planerar jag författa en tegelsten i ämnet.
Samuel: Född och uppvuxen i Piteå, Norrbotten. Älskar musik, teologi, historia och Norrlands inland (och min fru förstås!).
Rebecca: Östgötska med stor kärlek till bakning, människor, djur, matlagning och lite av varje och Sammeboy!
