Hellgrenarna

Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!

Jo då, vi lever!

Kategori: Rebecca

Hej och hå, så tiden går! Men vet ni vad? Det betyder bara att vi trivs, vi har saker att göra, vi är mer avslappnade och kan därmed spendera mer tid utomhus utan att behöva krypa in i vårt lilla bo titt som tätt (vilket har varit anledning till att blogginläggen har kommit i alla fall lite mer kontinuerligt). Så var glada, om än kanske lite nyfikna? Bra! För vi har gjort en massa spännande saker de senaste dagarna.
 
Vi har bland annat varit på söndagsskola. En upplevelse med ungefär 70 barn, glada sånger, "bible study" och små historier. Det höll på i två timmar, två timmar utan lek! Men barnen satt då hyfsat tysta (kanske på grund av en viss pinne i söndagsskolfrökens hand... AHHHH! Jag blir himlans upprörd! Men det kan vi ta i ett annat inlägg, eller kanske i verkligheten...) Vi fick möjligheten att säga något och ni vet hur det är: man kommer alltid på i efterhand vad som hade varit viktigt att säga! Men vi lärde dem i alla fall en sång "Med Jesus i båten kan jag le mitt i stormen", fast en egenöversatt variant. Succé! Vi har haft barn här varenda dag efter det som vill sjunga about "Jesus in sailing". (Det där med båtar är ingen stor grej här, speciellt inte segelbåtar...)
 
 Här har vi söndagsskolkören
 
På söndagseftermiddagen hängde vi med ett gäng barn/ungdomar. Vi spelade kort, tog roliga foton, sjöng sånger och lekte med den här fräna bilen. Bilar som den här är nog den vanligaste leksaken häromkring, visst är den gullig?
 
Fr. v. Solo, Samuel, La´hai, James, Will, jag, Bill, Richie, Emmanuel och Janetton (stavning, hmm..)
 
Den här bilden, jag tog bara med den för att jag insåg att den hade en så fin fotokomposition, ni vet 9 rutor blablabla. Sedan att han blundar med ena ögat för att se cool ut, jaa... 
 
Den här veckan har CEP:n börjat (Continual Education for Pastors). Det betyder att 40 av LCLs pastorer är här och sedan kommer en grupp nästa vecka också. Rev Dr Mark Mulldrem från Minnesota är här och föreläser mellan 8.30-17.30 varje dag och vi är med. Det är himla intressant faktiskt! Spännande att se hur pastorerna här tänker, vad de kan, vad de kämpar med och hur de diskuterar. Samtidigt är det väldigt utmattande att sitta i en varm lektionssal och lyssna på hetlevrade liberianer. Mark är en väldigt modern och rättfram man och han är inte rädd för att öppna hårt tillslutna burkar, till exempel om familjeliv, kvinnosyn och bibeltolkningar...
 
I och med dessa förändrade omständigheter och eftersom Finn har gäster från Danmark här så får vi äta alla måltider med pastorerna. Detta började bra igår med gröt, ägg och kaffe till frukost, vanlig rice and soup till lunch och nybakt bröd med ägg och korv på till middag. Idag blev det dock andra bullar! Stekt plantine (som smakar som banan) och en underlig soup med spaghetti i, inget kaffe (Det är tur att jag har andra kaffekällor på det här området;)). Sedan vanlig rice and soup och på kvällen friterade sockerbomber, yum!;) Vi hoppas på gröt imorgon bitti!
 
Tuudeliduu!

Små funderingar, delvis i frustration

Kategori: Rebecca

- Fika, vilken grej! Det är inte bara gott, det är oerhört praktiskt också om man har en kultur som innebär att man gärna eller måste bjuda på något när man får gäster, vilket de flesta nog har. Varje gång vi har varit ute och hälsat på i byarna så har de lagat mat, alla lagar mat och man ska äta på varje ställe. Tänk om den ena bara hade ställt fram en kladdkaka och lite kaffe istället för Rice and Soup, nej nej, minst två luncher med hemskt mycket ris, alltså skitmycket ris. När jag och Samuel har tagit från vår dagsranson av ris och gett hunden mat så har vi tagit en tredjedel av det de serverar och som de absolut hade snaskat i sig utan problem.
 
- Vad tror ni är det vi mest får frågan "Can I bring?" (alltså ta med sig hem) om? Inte är det datorn. Inte är det mobilen. Inte är det någon annan frän grej. Det är plastflaskor! Våra vattenflaskor, typ 0,5 liters Lokaflaskor. De blir som tokiga, försöker "råka" ta med sig den när de går, de frågar på gatan. Man får ganska "mycket" pengar för dessa, de säljer nämligen bensin, palm wine, cane juice (sockerrörssprit) och annat smaskigt i dem. 
Det finns även en stor marknad för tidningspapper. 
 
-Utbildnings"systemet" här är helt kokkobahia! Vi fick en liten inblick i några förstaklassares läxa och testresultat:
 
1. Läxan: kopiera "The Pledge" (dvs. typ "I pledge my alliegence to the flag of Liberia..."). Skitbra att kunna! Dock kanske inte innan man har lärt sig att skriva bokstäver, Det de skrev så ut som grekiska och om man frågade om de kunde läsa ett visst ord sa de "I pledge my alliegence...blablabla". Här handlar det inte om att förstå och lära sig, här ska man visa att man "klarar av". Men de flesta förstår inte det de läser, inte ens de som avslutat high school, de läser bara ord och fattar inte sammanhang.
 
2. Testresultat: 
   1+3=4
   2+3=5
   4+1=5
   1+5=6         VERY GOOD! 90%
Himla bra om man har lärare som fattar grejen också! 90%?!? Ska man skratta? Ska man gråta? Dessa stackars barn som tror att deras utbildning är bra. Det här är ju inte bara förstaklassare, det här fortsätter hela vägen upp i alla klasser. 
 
3. (Det här är inte ang förstaklassarna) Vi har även lite förstått hur utbrett det är med mutor till lärarna och hur vanligt det är att eleverna ligger med lärarna för att höja sina betyg. Hemska värld, var ska man börja? 
 
När vi var i Gbarnga förra veckan så hade en organisation i USA skickat en varsin Kindle (läsplattor) till alla elever och Brian tog till orda och varnade dem för att blir "Kindle-bluffers instead of Kindle-readers". Det kanske låter hårt, men med en helt skolsystem och ett helt landsystem byggt på att man bluffar att man kan så är det inte så tokigt. 
 
Det som känns hemskast är att de som faktsikt vill, de som är ärliga och försöker göra ett bra jobb blir snabbt nertryckta och det finns ingen plats för dem i skolan. 
 
- Innan jag kom hit fattade jag inte hur viktigt det är att man jobbar upp sin kreativitet, att man utvecklar sin fantasi och att man blir uppmuntrad av vuxna. Detta gör att vi kan komma på alternativa vägar, vi kan komma på affärsidéer och så vidare. Här säljer 20 stånd på marknaden exakt samma saker, de lägger upp sina varor på exakt samma sätt, de har samma priser och så undrar någon varför vi inte går just till hennes stånd! Eller de 6 killarna som sitter på rad och säljer kontantkort till mobilerna istället för att sprida ut sig och serva olika kundkretsar. Vi går alltid till någon av de som sitter för sig själva;)
 
(Vissa saker här behöver utvecklas och ni kan tro att vi kommer att vara engagerade och förklara exakt vad vi menar när vi kommer hem. Men för att ni ska få en liten bild av vad vi ser och hur det kan vara så fick ni ett frustrationsinlägg!:))
Liberia, Liberia. 
 

Trädgården växer!

Kategori: Rebecca

Igår var stora planteringsdagen! Vi fick frön från Cyrus och hade pratat med Matthew om hjälp med hackande och grävande. Så på eftermiddagen satte vi igång med vårt hackande och grävande.
 
 
Först hacka bort växter, plocka gammal plast och gamla flip-flops (det är en gammal sophög, och det är inte så noga med kompost och brännbart;)). 
 
Det som skulle planteras var Liberiansk peppar, Aubergine och en växt de kallar Bitterball, eller bittaba. Det är en rund frukt som är hiskeligt bitter, surprise! Så vi började fixa, men helt plötsligt kommer det en man, Samuel Kolli, som tydligen jobbar som typ jordbrukskonsulent åt USAid. Han var väldigt villig att hjälpa till med tips och råd.
 
(Ang. den fina klisterlappen på min hand som satt där som en påminnelse om att jag ska hänga lite med en tjej som kommer förbi här ibland, för jag höll på att somna stående när hon kom och ville umgås i söndags. 
Dessutom fick den mig att tänka på min kära bror. Om jag var bra på fotboll, som han, så skulle jag kunna imponera på alla småkillar här. Nu är både jag och Samuel helt lost så fort det ska spelas fotboll, och det är trist...)
 
 
Så här blev resultatet, med olika avdelningar med diken och kycklingpickskydd genom bladen vi lagt över.
 
Så nu väntar vi bara på de första skotten och sedan ska vi flytta isär plantorna så att de får mer plats:)

Lek och kamerateknik

Kategori: Rebecca

Kommer ni ihåg att jag en dag skrattade åt att Samuel lyckades få mig att se ut som en dvärg på en bild? Well, häromdagen fick denna lilla superfotograf tag i kameran, Devan heter han. (i bakgrunden ser ni vår favorit just nu, Sirus, eftersom han har tagit med sig frön till aubergine, bitterball och peppers från sin pappas plantage. De ska vi plantera precis bredvid vår Cassava imorgon!)
 
Ett hundratal bilder med ungerfär de här motiven blev resultatet av en halvtimmes fotograferande
 
 
Min nya klänning... Hmm.
 
Lite hjälp? "Du måste rikta kameran uppåt!"
 
Här har vi två partajsare som ofta springer runt vårt hus, Mabendu och Jeremiah
 
La'hai smyger också alltid omkring.
 
Här är min nya klänning som Devan skulle ta kort på. Det är uniformen för kvinnoavdelningen inom Lutherska Kyrkan i Liberia, som jag bad om att få uppsydd under vår första vecka i Monrovia. De har en förkärlek för väl tilltagna ärmar och underliga detaljer. 
 

Prästvigning i Gbarnga

Kategori: Samuel

Idag fick vi båda vara med om ett par saker som vi aldrig varit med om tidigare. För det första: Resa med en tvättäkta bush taxi tillsammans med Lydia och Anthony till Gbarnga, 1,5 timme längs landsvägen. För det andra: Prästvigning i en proppfull, stekhet kyrka i inlandets största stad. Inte ens i Sverige har vi haft skäl eller möjlighet att delta i prästvigningsgudstjänst, så i detta fall hade vi inget att jämföra med. Min gissning är dock att svenska vigningsgudstjänster är snäppet kortare. Denna förmiddag bänkade vi oss strax före 10, och var inte ute i solen förrän en god stund efter klockan 14. Liberia har inget nationellt vaccinationsprogram, men alla tycks vara immuna mot träsmak ändå...
 
För första gången fick vi ett programblad inför en gudstjänst. Inte för att det följdes särskilt noga, men liten hjälp var det allt.
 
Här står de fyra prästkandidaterna mitt under vigningsakten, omgiven av församling och tillresta prelater från omgivande församlingar, samt biskop Jensen Seyenkulo. Just i detta ögonblick frågade biskopen om den närvarande församlingen, som representanter för kyrkan i stort, kunde tänka sig att ta emot dessa fyra som Ordets tjänare, och omsluta dem i bön. "We will", svarade vi alla med en mun. 
 
Värmen var otrolig. I början av gudstjänsten flyttade vi upp till läktaren för att kunna se bättre och ta lite bättre bilder. Denna lilla solfjäder som vi fått av Lydia visade sig vara viktigare än vi kunnat tro.
 
Efter 2,5 timme började själva nattvardsdelen, ledd av biskopen. 
 
På alla gudstjänster vi varit på har det varit procession/recession. Det har väl sin förklaring i att det idag var tre körer inblandade, och i Totota är det alltid två körer. Mycket ståtligt. 
 
Allmän fotografering ute på kyrktrappan. Längst ut till vänster en av våra handledare Anthony Mulbah, kvinnan i civila kläder är fru till en av de nyvigda, mannen med käppen är biskop Seyenkulo och näst längst till höger skymtar en annan av våra handledare, Lydia.
 
Och här står vi med biskop D. Jensen Seyenkulo, en otroligt sympatisk man som aldrig har långt till skämt och skratt. Han har spenderat 24 år i USA, men återvände hem till Liberia efter att blivit kallad till sin gamla kyrka för att bli dess biskop. Bakom oss står det biskopliga fortskaffningsmedlet, som vi fick åka med tillbaka till Totota. Detta var den första liberianska bilen vi åkt med som hade fungerande A/C (de utländska missionärernas bilar inräknat), vilket möjliggjorde stängda fönster under resan, vilket möjliggjorde en tupplur i den tyst susande bilen längs en av de finaste landsvägssträckorna i detta väggroparnas förlovade land. 
 
Allt som allt var det en väldigt bra dag, väldigt roligt att få träffa biskopen lite mer, väldigt uppbyggeligt att få ta del av en högtidlig, men samtidigt så varm och levande, kyrklig händelse.  
 

En liten tur till huvudstaden

Kategori: Samuel

Idag (torsdag) följde vi med Sebastian till Monrovia över dagen. Vi märkte att vi fått lite perspektiv. Senast vi åkte den vägen, för över en månad sedan, led vi hemskt av de stundtals bedrövliga sträckorna. Idag satt vi tålmodigt och tänkte att vägen var helt ok. Vi försökte dokumentera några av de många märkliga saker en resenär längs landsvägen kan se. 
I Sverige binder de flesta fast skidorna på taket, i vissa fall sina cyklar. Här kan man köra om en gul "bush taxi" med en bräkande get fastsurrad på takgallret.
 
Det är inte enbart dåligt att kunna muta polisen, tänk så mycket pengar denna chaufför sparar på att bara behöva åka en vända. Är det något liberianerna behärskar så är det konsten att kunna lasta precis vad som helst, i vilka mängder som helst, på vilken bil som helst. Hur länge bilarna sedan håller är en annan fråga...
 
Så här nöjd ser jag ut när jag står mitt i en av världens största gummiplantager. Denna del av företaget Firestones ofantliga arrende (en miljon acres* i 99 år) var nyplanterad, och bjöd alltså på kilometervida vyer kring de små kullarna och dälderna omkring. Vilket är något sällsynt här i inlandet, som annars domineras av den till synes ogenomträngliga bushen.
 
Dagens höjdpunkt: Burgare på Royal, restaurangen till landets finaste hotell. Man kan få glädjetårar för mindre. För att inte tala om vilken andakt som infann sig vid toabesöket i samma restaurang: bara att trycka på spolknappen, sedan gå och vrida på varmvattenkranen. Så enkelt, men ändå mer värt än en av LKABs kvartalsvinster. 
 
En annan höjdpunkt var vårt besök på svenska ambassaden. Det är en smula overkligt att kliva in i detta svala, skandinaviska kontorskomplex, men vi blir alltid mycket väl bemötta av personalen. Skönt att få sitta och prata svenska en stund! Vi blev t o m intervjuade, håll utkik på deras Facebook-sida efter våra vackra anleten (sök på "Embassy of Sweden in Monrovia").
 
*1 acre = 0,4 hektar. 
 

Zeansu och modeblogg

Kategori: Samuel

I tisdags följde vi med Brian till Zeansu, där han skulle träffa pastor Doe och läraren Ruth. Tyvärr glömde vi ta en bild på det bästa med det lilla samhället Zeansu: perfekt asfalterad väg med mittlinje, vägren, busshållplatser och en standardiserad skylt med ortens namn. Det finns två enmilasträckor mellan Monrovia och Gbarnga med denna nivå av utveckling, det är dessa man ser fram emot när hålen i lervägen aldrig tycks ta slut. 
 
I vilket fall som helst så fick vi en liten rundvandring på det ambitiösa bygge Kolila Parish håller på med i Zeansu. Eftersom landsvägen breddats i byn så fick kyrkan en generös ersättning av staten eftersom de blev tvungna att flytta kyrkan. Det nya kyrkobygget är på god väg, och dessutom håller de på med en stor skola som ska rymma samtliga årskurser från 1-12. 
Efter skoldagen slut stod målaren och skrev de vanligaste engelska orden med endast två bokstäver, en liten finess som gör stor skillnad i ett i övrigt ganska kalt klassrum.
 
Brian och Rebecca i klassrummet för årskurs 3. Nymålat, och hemklassrum för endast tio elever.
 
Ruth, en av skolans lärare, och dessutom dotter till Anthony, en av våra handledare här i Totota.
 
Rev. Eric Doe strålar av stolthet när han guidar runt oss i nybygget. Rebecca provar nöjt en av skolbänkarna som donerats från USA.
 
Pastor Doe och Brian vid baksidan av byggnationen som ska bli den nya kyrkan. I hörnet skymtar Princess, ett av Anthonys barnbarn som följde med oss för att träffa sin moster, Ruth.
 
Framsidan av det väl tilltagna gudstjänsthuset. 
 
Och för att ta denna blogg tlll nästa nivå måste vi naturligtvis ge en glimt av det mode vi excerar här. Onsdag eftermiddag gick vi och löste ut våra beställningar hos Jerry, skräddaren. Två par shorts av lapas  vi fyndade i Kakata:
 
 
 
Sedan gick vi till marknaden för att köpa nya sandaler. Själv tänkte jag prova de förmodligen praktiska, men inte särskilt vackra plasttofflorna som många bär här. Vi befinner oss ännu i den våta årstiden, så plastsandaler är det mest praktiska:
 
 
 
Rebecca köpte ett par finare sandaler att ha vid tillställningar som kräver något mer extravagant, som t ex i kyrkan och... ja, i kyrkan. Det bästa med Liberia i mitt tycke är den härligt avslappande inställningen till klädkod. Jag har ännu inte packat upp vare sig slipsen eller den vita skjortan - och lär inte göra det heller innan jul. 
 
Det om modet en handfull grader norr om ekvatorn. Saknar ni khakikläder och tropikhjälmar? Jag också. Tyvärr verkar det inte finnas på marknaden här - jag ska fortsätta spana!
 
 
 

Oj då...

Kategori: Rebecca

Samuel hittade en typ "Handbok för missionärer" här hos Finn. Det stod om de olika kulturkrocksfaserna och vi insåg ganska snabbt vart vi precis har varit, vi kunde inte beskrivit det bättre själva:
 
"The tourist stage ends when we move from being outside visitors to becoming cultural insiders. This takes place when we establish our own homes, take responsibility for ourselves, and start making a contribution to the local community. It is here that frustrations and anxieties arise. We have language problems, shopping trouble, transportation woes, and laundry mixups. We are concerned about the cleanliness of our drinking water, food, and bedding and afraid of being cheated or robbed. We also feel left alone. Those who welcomed us so warmly have gone back to their work and now seem indifferent to our troubles.
 
The result is disenchantment. No longer is the strange culture exciting. Now it seems inscrutable and impossible to learn. Our normal response is hostility because the security of our lives is threatened. We find fault with the culture and compare it unfavorably with our own. We criticize the people and see each shortcoming as proof of their laziness and inferiority, developing stereotypes that caricature the host country in negative ways. We withdraw from the culture and take reuge in a small circle of foreign friends, or stay in our homes where we try to re-create the culture of our native land... ...We talk about things we will do when we return "home""
 

Ja, taaadaaa! Vi är inte så himla annorlunda, alla går igenom exakt samma fas som oss. Kanske att Marianne hade rätt när hon sa att vi kommer gå igenom faserna snabbt eftersom vi är två känsliga små individer. Det är läskigt att se det nerskrivet av någon som inte känner en. Speciellt delen där man drar sig till en grupp människor som gör att man känner sig hemma skrattade vi högt åt, Brent, Lauren och Sebastian får väl stå för den delen, och pizzakvällarna...
 
Hur som helst så känner vi oss ganska redo för nästa fas nu, när man kan börja skoja om kulturkrockarna iställlet för att kritisera bara. Det är tydligen ett tecken på att man börjar repa sig. Skönt! 

Förkylningar och strunt

Kategori: Rebecca

Här var det inte mycket aktivitet, kanske eftersom det inte är så mycket aktivitet i det riktiga livet. Min förkylning verkar hålla i sig och nu har jag dessutom mensvärk. Så igår var en väldigt lugn dag efter gudstjänsten och idag blir också en stilla dag. 
 
Gudstjänsten igår var en upplevelse. Det är ju alltid kaos för en liten svensk, ingen ordning alls, bara en massa ljud. Vi hade övat in "Du omsluter mig" med kören och den blev ett spännande inslag. På söndagarna är det en pianist och en trummis där, de har dock inte varit med på någon övning så de chansar lite. Tydligen kan pianisten bara tre ackord också, sedan trycker han på transponeringsknappen några gånger tills han tycker att det låter rätt och så spelar han. När det är en svensk låt, med svensk melodi och svenska tongångar så blev det krångligt... Jaja, svårt att förklara, men det finns på film. 
 
Den här veckan har vi lite planer. Vi ska till Sienzu, som är grannbyn, med Brian för att träffa en Rev. Doe och en lärare. Vi ska med Sebastian till Monrovia en dag och så ska vi få hänga vara med på ett möte som handlar om konfirmationsundervisningsunderlag;) Det ska bli skoj! Vi kanske även ska försöka hälsa på Literacycentret och så där.
 
Livet rullar vidare i alla fall och vi trivs, hemlängtan har gett sig och snart har vi varit här i 1,5 månad. Vi har sökt in till universitetet hemma i Sverige, så vi kommer hem till något. Sebastian frestade dock med en Tanzaniaresa två veckor i januari. Men ni kan andas där hemma, vi är så sugna på att komma hem och börja plugga och äta Creme Fraiche, Tanzania får bli en annan gång! 

Pumpfix på landet

Kategori: Allmänt

I går fick vi gå upp klockan 6, innan det ens hade blivit ljust och innan liberianerna vaknat till liv. Detta eftersom vi skulle åka med Brian och Anthony till Anthonys hemby. Denna låg 1,5 timme bort från Totota och vi hade en lång dag framför oss. Vi började med att fixa en pump, eller vi gjorde inte så mycket. Det skulle bytas hela röret, vilket nog är runt 18 meter rör. Så det behövdes en himla massa folk och en himla massa "sticks". Här börjas det   
med att surras fast två långa stänger i toppen av röret... 
 
Efter att vi var klara med den pumpen efter ungefär 2 timmar så åkte vi vidare till en annan by och gjorde samma sak där, blev bjudna på mat och fick en sångföreställning av barnen medan vi väntade på att limmet skulle torka. 
Vi har även insett att det är väldans populärt när man kan lite kpelle, om än bara säga: Hej, Hur mår du?, Vad heter du? och sånt där. De blir väldigt taggade på att lära oss ännu mer, dock är pedagogiken inte den bästa och mitt tålamod tryter extremt fort när jag håller på att smälta bort i solen. 
"You speak kpelle?"
"Just small" (aldrig "little", bara "small small")
"How do you say "I want to drink water" in kpelle?"
"I have no idea, tell me"
"If you want water, how do you say in kpelle?"
"I don't know, you have to tell me first, then I can learn."
"You understand, if you want water to drink, how do you say in kpelle"
"Yeah, yeah, I understand but you have to tel...."
AHHHHH! Gode Gud varför har du inte redan gett mig världens största tålamod???
 
På tal om solen, så här såg jag ut igår kväll när vi kom hem, solfrossa och huvudvärk var ledorden och nu kommer "dry-season" på riktigt snart.
 
Jag vet inte vad det är med mig, var jag än är så finns det en himla massa små söta djur och jag kan inte hålla fingrarna borta. Detta ledde dock till att jag helt plötsligt satt med en loppsmittad valp i knät, ingen skada skedd dock!
 
Brian är en hit hos barnen. Det känns ibland som att man är ute och går med Justin Bieber när man går eller åker någonstans med Brian, "UNCLE BRIAN! UNCLE BRIAN!". Han är nog Tototas största kändis!
 
Så här blir resultatet om man ber barnen le på en bild, jag lovar att de log innan!
 
En del fattar dock vitsen med en kamera, att man kan testa alla sina nya miner och uttryck! Bra killar de där!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lugna dagar

Kategori: Rebecca

Eftersom Samuel har varit/är sjuk och jag har ont i halsen så har vi haft några lugna dagar här. Igår tog Anthony Mulbah med oss på en rundtur bort till en "stadsdel" som hette Sugar Hill. Åh! En kulle gjord av socker, tänkte vi. Men lurendrejeri, inte ett enda sockerkorn sågs till och vi gick därifrån tomhänta. Det kan ha varit så att sockerkullen hade smält bort på grund av att det börjar bli mycket varmare nu när torrperioden närmar sig. Vi har dock hiskeliga regnoväder med åska som man tror ska slå ner i varenda litet hus och träd med jämna mellanrum, men inte varje dag som det har varit innan utan kanske varannan. Barnen gillar regnet, de springer nakna rakt ut och duschar, spelar fotboll och är helt vilda när det är som värst. 
 
Resten av dagen spenderades inomhus med böcker och film... 
 
Idag har vi varit med Brian och bytt ut ett rör i en pump som vi var och kollade på förra veckan. Man inser att vi har det ganska bra i Sverige, vi vet att standardiserade mått är exakta till exempel. Efter det fick vi lunch, ris och soppa... Det var pumpkinsoup idag, det gjorde oss glada. Vad det var för "kött"bitar vet jag inte, det var då inte mycket kött på dem alls... Efter en liten lässtund insåg vi att vi måste ut och visa oss lite, så vi gick och hamnade hos Brent som var sugen på lite I-padspel. Så mycket för att ta del av den Liberianska kulturen...
 
Imorgon ska vi dock med Anthony och Brian till Anthonys hemby 1,5 timme härifrån. Det ska fixas pumpar och hälsas på familj. Det ska bli himla trevligt. Vägen sägs vara bra, nästan bättre än huvudvägen som kommer från Monrovia! (psst, SIDA har byggt den bra vägen... Just sayin...)
 
Det var de dagarna! Nu ska vi sova så vi blir friskusar och orkar upp vid 6 imorgon bitti!RR

Bybesök och lite småsjukt

Kategori: Allmänt

I torsdags åkte vi tillsammans med Brian, en tjej som heter Peggy och hennes kompis till Gbarnga som är residensstad/county capital i Bong county. Brian skulle dels kolla priser på virke och sedan skulle vi ut till Peggys hemby som låg, enligt hennes utsago, 1 timme från Gbarnga (tydligen kan det betyda allt mellan 5 min och 4 timmar...). Hon var dock ganska nära, det var "bara" 1,5 timme. Hos Peggys föräldrar skulle vi hämta en massa dunkar palmolja som ska säljas. Vi blev bjudna på rice and soup (vi kommer nog ha ett litet uppehåll med riset när vi kommer hem till Sverige!) och något som hette Fufu. Vi blev även rundvisade i byn och fick en tur på ett peppar-och okraplantage. En spännande dag hade vi!
 
 
Här äter vi fufu. Cassava som de på något sätt fått till en deg som man tog en klutt av, doppade i soppan och svalde utan att tugga. Det där med att svälja klumpen hel var väldigt viktigt av någon anledning, Samuel lyckades och tyckte om det, jag fuskade för att jag inte kunde få ner den alls utan att tugga. 
 
 
Genom skogen på väg till plantagen, ormvänligt så det förslår... Det är Brian ni ser ryggen på, han har en hatt som Samuel mer än gärna skulle ta ifrån honom om han vågade;)
 
 
 
Innan vi åkte blev vi erbjudna och nästan tvingade att ta med den här lilla snubben hem. It is a Duke, sa de... Jag har ju väldigt lätt att ta till mig djur och när jag såg hur de behandlade den här gossen blev jag nästan sugen på att ta med honom hem. Men det kanske inte är värt det. Jag vill ju även ha en av Sebastians valpar och en av Brent och Laurens kattungar... 
 
Dagsläget idag: Samuel är förkyld och har haft feber inatt, jag längtar hem och vi har tittat på film ända sedan gudstjänsten tog slut. Den var dock tre timmar lång, så...
 
Förresten så "lyckades" jag baka kanelbullar på Kanelbullens dag. Sebastian har en kolugn (lite Tysk efterkrigsstil på den, ett gammalt urrivet kylskåp som man kan elda i...) Dock är jästen svårflörtad här och de blev platta och små, men de smakade kanel och bulle. 
 

Cassavaplantage

Kategori: Samuel

Söndagens resa up-country gick bra. Eller, resan till Zorzor gick bra, men hemresan på eftermiddagen verkade aldrig ta slut. Nio timmar i bil på E4 är uthärdligt, eftersom man kan förströ sig med sömn, läsning och att lyssna på musik. Här får man helt enkelt gilla läget och titta ut genom fönstret. Landsvägen upp till Gbarnga, cirka 2 timmars resa, är asfalterad, ungefär av samma kvalitet som t ex Maranvägen eller sträckan Mellanboda - Ålund på gränsen mellan Norr- och Västerbotten (alltså inte superjämnt). Efter Gbarnga börjar lervägen, en prövning i tålamod för en bortskämd skandinav. Vi var minst sagt möra när vi var tillbaka i Totota strax efter skymningen. 
 
Gränsen mellan Bong County och Lofa County går längs den mäktiga St Paul-floden, som vi fick tillfälle att se. Särskilt mäktig var den nu i regnperioden, de strida strömmarna ledde tankarna hem till det nordnorrländska landskapet, t ex Brudforsen i Piteälven, ett par kilometer uppströms från Storforsen. 
 
Igår (tisdag) gick vi och hälsade på en familj på Capital Hill, ett område på andra sidan landsvägen. De hade en cassava-farm för hushållsbruk, och de gav oss två skott att plantera här på "the mission". Det resulterade i lite aktivitet: 
Vår trogne medhjälpare Lahai visar ivrigt vad han går för med hackan i hand. Han är en av de arbetssammaste ungdomarna jag träffat, det verkar som om han hugger i bara för själva nöjet att arbeta. Gott att se. 
 
 
Ett växande skott behöver skyddas, Rebecca sätter upp en liten hage med flickornas hjälp.
Och pricken över i: Skyltning. Förhoppningsvis kan vi hinna njuta av cassavan vi planterade, enligt vad vi hört tar det bara 3-4 månader innan den är mogen. 
 
Till sist har vi fått en förklaring till vårt äventyr i fredags då vi fick höra att djävulen härjade i grannbyn. Det var "the country devil", eller "the bush devil". Bland många västafrikanska stammar finns en vuxenblivanderitual, poro för männen och sande för kvinnorna. Inom ramen för en sjuårscykel kommer poro, "The Big Devil" ut från djungeln och kidnappar pojkarna och tar ut dem i bushen för att de ska bli män, "bush school". Detta är omgärdat av hemligheter och mystik, men pojkarna får lära sig jakt, fiske och annat nödvändigt för att överleva i djungeln. Just nu är bush school igång några byar bort.
 
Regeringen vill dock begränsa denna tradition, då den inkräktar på barnens/ungdomarnas närvaro i den konventionella skolan. Detta har lett till lite spända förhållanden mellan ledarna för poro-sällskapen och regeringen. Hade vi gått till byn där vi hörde tjuten hade vi förmodligen blivit halvt ihjälskrämda av "The Big Devil", ledaren för poro-sällskapet, en man i en dräkt av halm och en grotesk mask. Därefter blivit rånade på pengar och kamera och blivit skrämda till tystnad. Poros hemligheter måste bevaras till varje pris, och den vite mannen är sämst på att bevara hemligheter: De vita skriver ner allt de ser så att vem som helst kan läsa, och plötsligt är det inte hemligt längre.
 
Samma system finns för flickorna, sande. I många fall kulminerar deras bush school med omskärelse, vilket naturligtvis inte ses med blida ögon av regeringen och de utvecklingsorganisationer som är verksamma här. Den tystnadskultur som råder kring detta gör det svårt att ta i frågan. Straffet för en medlem som avslöjar kultens hemligheter är döden.
 
Liberias landsbygd står för en stor utmaning: Hur tar man emot det moderna samhällets fördelar utan att anamma nackdelarna? Hur lägger man åt sidan skadliga traditioner utan att göra sig av med de fördelar en rik tradition innebär?