Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!
Nu är vi framme vid ett efterlängtat mål: Gästhuset på ELWA Beach för nyårssemester med Brent, Lauren, Sebastian, James och Junior. Ändlös sandstrand, knappt några andra människor och perfekt temperatur i vattnet för badkrukor som oss. Det här är den första platsen vi ser i Liberia som redan nu är väldigt turistkompatibel, en kilometerlång rad av gästhus precis vid Atlantens dånande vågor.
Vårt gästhus.
Utsikt från gräsmattan.
Sand och vatten i välbalanserad kombination.
Det finns många sätt att skydda sig mot solen.
Efter dessa tre dagar av regelrätt semestrande åker vi tillbaka till lutherska kyrkans gästhus för vår sista natt i detta land (för den här gången).
Julhelgen bjöd som sagt på mycket festmat, som vanligt. Den 23:e åkte vi till Monrovia med Sebastian, Brent och Lauren, här skulle handlas partajsarmat! Vi kom hem med en hel gris, en skinka och lite revbensspjäll från katolikernas compuond utanför Monrovia. Vi hade en hiskeligt ekumenisk jul med tre lutheraner, en "united", två mormoner och en katolsk gris. Revbensspjällen finns kvar, men resten ligger och gottar sig i magen.
Julaftonsmiddag med skinka och makaroner! Vi européer motsatte oss starkt Brents idé om kinesiskt på julafton, så juldagens middag fick han som han ville ("Since you didn't want me to spoil your christmas I'll have to do it with my own") och halleluja! Jasminris! Friterade fläskbitar! Sötsur sås! Det har vi dock ingen bild på, vi åt för mycket. Något annat vi gjorde på Juldagen var att åka med biskopen till byn där han har sin farm för att fira liberisk jul. Det var mat, lite dans, många små tal och även julklappsutdelning till barnen. En lite tricky grej, men biskopens barn hade laddat med en pick-up och pennor för att märka de barnen som fått en present, så det gick som en dans.
Juldagen är också då alla barnen har fått nya kläder och dagen går ut på att gå omkring på "walkabout" och visa upp sig. Här har vi Jene (stavning?), i rött och orange, och hennes kompisar när de kom förbi. Coola brudar!
Annandagen hade vi den riktiga festen, den lilla grisen skulle grillas!
Med en peppar i munnen i brist på äpple
James och Junior var taggade på huvudet och de lämnade ifrån sig imponerande lite!
Årets julklappar bestod av små passionsfruktskott som vi odlade själva i vår lilla trädgård i oktober.
Julhelgen blev en trevlig blandning mellan hemmakärt och liberiskt. Vi fick kämpa för att få fram någon sorts firarkänsla på julafton, eftersom ingen annan firar då. Som tur var hade vi Sebastian på vår sida och vi lyckades få till festmiddagar både på julafton och juldagen.
Men innan det skulle bli partajs fick vi äntligen till stånd en resa som vi skjutit upp av olika anledningar ända sedan första veckan typ. Vi var till en början skeptiska, ska vi åka iväg någonstans för att se något projekt på JULAFTON?!?! Men vi blev väldigt glatt överraskade, Sanoyea (som är en helt annan by än Salayea uppe i Lofa. Jag har blandat ihop dessa två 7 000 000 gånger...) har något helt annat än någon annan by vi varit i. På 1940-talet var det ett gäng missionärer i Sanoyea från Danmark och Amerika. På den tiden fanns det ingen väg utan man åkte båt eller flygplan upp i landet, livet var hårt och det fanns flera gravstenar över barn som bara blev ett år gamla, missionärer åkte för att aldrig mer komma hem till hemlandet. Man dog av Malaria eller andra sjukdomar, eller så var man helt enkelt inte populär och man blev dödad. Sanoyea var dock en blomstrande missionsstation och det syns även om många byggnader förstördes i kriget.
En dansk kvinna Kirsten Jensen startade ett barnhem 1941 som genast fångade vårt intresse. Så tydlig† annorlunda byggnad än något annat vi sett i det här landet. Hon har lämnat spår efter sig lite överallt, bland annat har hon gett namn åt den Lutherska skolan och Biskopen heter D. JENSEN Seyenkoulo eftersom hans pappa var ett av barnen hos Jensen och många döpte sina barn efter henne. Idag används den gamla matsalen som skolsal för lågstadieelever.
Kyrkan byggdes 1943 och är i ungefär samma stil som barnhemmet. Den var låst, men som tur var fanns det en dörr med ribbor så kameran passade perfekt mellan ribborna. Vi var förundrade över att dessa två byggnader klarade sig undan kriget, så lätta att bränna upp liksom...
På 50-talet inträffade en tragisk flygolycka med 40 dödsoffer av olika natonaliteter på väg mot Monrovia. Själva platsen ligger mitt i djungeln och är svår att ta sig till, men en minnesplats finns nära staden och den besökte vi. Tyvärr är Liberia generellt väldigt dåliga på att ta till vara på gamla byggnader och ta reda på historier om olyckor och så vidare, så mycket kommer att falla i glömska. Redan nu så har de två personerna som visste mest om flygkraschen gått bort och ingen finns med en speciellt detaljerad historia om vad som hände. Barnhemmet förfaller och är i stort behov av renovering, men pengarna tryter...
Kvällen innan vår avfärd från LTI blev vi förärade med ett goatparty! Två getter skulle slaktas och kokas till soppa. Matlagningen började med getjakt då den ena geten hade anat oråd och sprungit iväg, men efter en stund kunde det ändå börjas. Samuel fick frågan om han ville slakta en av getterna och han var på, ända fram till han insåg att man inte börjar med halsen här utan på grund av någon superstitious idé om att köttet kommer smaka kiss så börjar man på ett annat ställe. Då backade Samuel ur, vilket man väl kan tycka är rimligt.
Tonis bränner bort pälsen
Efter männens slakt så var det dags för kvinnorna, inklusive mig själv, att börja tillaga soppan. Här är det inte mycket som slängs, allt ska i! Samuel fick halva levern i sin portion och jag fick en del som såg ut som en frottéhandduk, magsäcken.
Efter en stund inleddes partajet och vi fick komma fram och ta emot en "pla", en traditonellt inslagen present.
Paketet innehöll dessa fina kläder gjorde av traditionell "country cloth".
Murarläraren Darwolo Kpabar visar prov på riktig simultanförmåga då han dansar, dricker öl och skriver ut bilder med sin trådlösa skrivare samtidigt!
Våra favoritkilar Prince, Josh och Pa-Jeh. Efter den här bilden som togs runt 19.00 kollade vi upp från kameran och insåg att partajet var över och nästan alla hade gått hem, på en halv minut!
Men efter någon timme knackade det på dörren och herr Kpabar kom förbi med sitt schackbräde för att visa sina skills mot Samuel en sista gång. Samuel blev krossad i första omgången då han blev schack matt efter tre drag. I den andra matchen gav Samuel honom en omgång men Kpabar var en riktig hejare!
På vägen ner mot Totota fick vi vara med om en jakt med ett ofta använt vapen, fast vi tar oftast inte hem våra offer för att koka soppa på. Detta är en groundhog som Ben, chauffören, skickligt smackade till med kofångaren på bilen. Julaftonsmiddagen kirrad i ett nafs!
En dag åkte vi ända upp till Voinjama, county capital i Lofa county, som ligger bara någon kilometer från gränsen till Guinea och är Liberias nordligaste stad.
Lite som vanligt fick vi vänta en ganska bra stund, den här gången på bränsle i bilen. Det är någon grej de har här att de aldrig fyller tanken i bilen, så man måste alltid tanka och ibland är det slut på vissa ställen och då kan man inte åka någonstans. Fruktansvärt frustrerande... Men men, det är så det är. Så drygt en halvtimme fick vi vänta på att tankbilen skulle tanka macken full innan vi kunde åka vidare och då hade vi kommit iväg en timme för sent för att de skulle in till Salayea för att fylla bilen så vi kunde ta oss till Zorzor. Dagen innan hade vi också väntat på bensin för att ta oss tillbaka till LTI. Så först 4 liter bensin sedan fylla på 4 liter igen för att ta sig tillbaka nästa morgon och sedan 16 liter bensin i Zorzor, sedan 20 liter i Voinjama för att ta oss tillbaka.
På vägen fick vi syn på det här berget, tydligen är det så högt att under den mest intensiva torkan, i februari, så är det alltid skogsbrand där uppe efetrsom det är så torrt och så nära solen. Det hade varit spännande att se!
Vi besökte en utkiksplats som var ett sorts fredsmonument, byggd av en UNMIL-battalion från Pakistan
Väldigt fin utsikt var det, dock dåligt omskött och borden var nästan begravda i gräs.
Thomas Paye, Tonis, Sienneh (som har lagat våra luncher varje dag) och Samuel på väg ner från berget.
Utanför staden fanns en staty av den före detta presidenten William Tubman som arbetade mycket för den inhemska befolkningens rättigheter. Han avslutade dock sitt styre mer eller mindre som diktator.
Vi fick syn på en skylt som visade ett projekt för att stärka kvinnor där de fick lära sig att väva traditionella "country clothes". Ett tiotal kvinnor i olika åldrar satt med dessa fascinerande vävstolar och vävde tio meter långa tjugocentimeters remsor. Vi fick träffa ledaren för detta projekt som stolt berättade att det inte vara någon NGO som hade startat detta utan det var de själva som hade velat börja göra något för sig själva och så tagit tag i det. Vi blev väldigt inspirerade och glada!
Slutprodukter! Vi kommer hem med en av dessa:)
Vi är väldigt glada att vi åkte från Totota för vi har fått se ett helt nytt Liberia. Totota är inte speciellt trevligt om man jämför, det är hårt, man hjälper inte varandra utanför familjen och så vidare, det är lite storstadsmentalitet i en liten stad. Det finns lite olika teorier om hur det kan vara så. Totota var innan kriget en by på typ 100 personer som vi har förstått det. Under kriget var detta platsen för Liberias största flyktingläger och många stannade kvar utan att återvända hem och befolkningen ökade från 100 till typ 3000 och det har fått konsekvenser. Man odlar inte, man förväntar sig hjälp utifrån hela tiden och tar liksom inte tag i sitt eget liv. Det är inte så konstigt, det är ju som när man har en lägenhet som man bara ska bo i några månader, inte börjar man måla om och köpa möbler som passar perfekt i den lägenheten om man tänker att man snart ska flytta på sig. Problemet är bara när man helt plötsligt har bott här i 10 år och inte tar sig från det temporära. Efter kriget kom det dessutom hur mycket västerlänningar och internationell hjälp med matutdelning och så vidare till flyktinglägrena, så viat människor ger ut mat och pengar. Det har ofta fått oss att tro att alla liberier är helt inkapabla och att det känns bara hopplöst, men uppåt landet är det helt annorlunda! Folk är trevliga och frågar inte om pengar så fort de ser en, de är stolta över saker de gör, odlar och deras affärsidée på ett het annat sätt än i Tototar. De har fått komma tillbaka till nerbrända hembyar med plundrade hus men lyckats bygga upp allting igen och det har varit väldigt uppmuntrande för oss!
På allmän begäran kommer här en redogörelse för vår lilla tjurincident för en månad sedan.
En av kossorna på promenad runt vårt hus
Vår första helg på LTI bestämde vi oss för att ta en "walk-about" (gå runt planlöst och säga hej till alla man träffar, ett vanligt fenomen här). När vi närmar oss skolområdet ser vi på håll en flock kor med gigantiska horn. Eftersom jag har sett Madicken (?) när de är ute på picknick och blir uppjagade i ett träd av en flock kor så blir jag osäker, jag vill inte bli jagad. Samuel är dock kaxig, han kan minsann möta kossorna ansikte mot ansikte och gå rakt igenom flocken men böjer sig för sin frus rädsla och tar en omväg. På vägen diskuterar vi huruvida man borde vara rädd för kossor med horn eller inte och hur vi ska kunna uppfylla vår lilla dröm om en kossa som kan förse oss med mjölk om vi inte kan gå närmare än 50 meter. Någonting i mig säger att folk har haft hand om kor i tusentals år och man hör ju inte så ofta om dödsfall orsakade av kossor. Vi vänder hur som helst tilbaka mot vårt hus och passerar skolans aula/kyrka och vid den här tiden har vi båda arbetat upp vårt mod och går helt enkelt bara förbi Johnny, skolans gigantiska tjur med meterlånga horn och gigantiska manliga accessoarer. Johnny är oturligt nog en "sällskaplig" tjur och för att citera Anthony Nyema "what can I say, he enjoys the company of people" så han vänder sitt stora huvud mot oss och börjar galoppera rakt mot oss varpå paniken griper tag i oss och Samuel nästan slänger sig in i aulan/kyrkosalen. Som tur är så hör vi "cow-papi" ropa "HEYHEYHEY!" en bit bort och Johnny tappar lusten då han vet att pinnen väntar på honom om han fortsätter.
I efterhand fick vi veta att man ska böja sig ner för att låtsas plocka upp en sten eller pinne att kasta om man blir "attackerad" av kossorna.
Snipp snapp MUUUU! Det var den lilla berättelsen:)
Nu är julafton här och vi äter bröd med ost som jullunch, lyx! I eftermiddag väntas en fläskmiddag. Igår köpte vi en hel gris plus revbensspjäll och en skinka vilket kommer festas på i dagarna två eftersom vi är tre européer och tre amerikaner i sällskapet. Det råder väldigt delade meningar om när det egentligen är jul. Amerikanernas förslag för skinkan är kinesisk "sweet and sour-pork" vilket i min julskinkelängtan kändes lite som ett helgerån, men en traditionell julskinka är kanske svårt att få till med en opålitlig ugn. Vi får se vad det blir. Imorgon är vi inbjudna till biskopens julfirande vilket känns väldigt festligt. Julen här verkar inte vara så himlans viktig, det handlar tydligen mest om att visa upp sina barns nya kläder och att gå lite extra på marknad.
Nu känns det som att vi har påbörjat vår hemresa med jul här i Totota, nyår på stranden och sedan är det dags att sätta sig på planet. Det är med blandade känslor vi lämnar detta grönröda land. Vi är säkrare, vet hur man går på marknad, fattar vad folk säger och har fått nya vänner. Samtidigt längtar vi efter pizza, palt, familjen och att inte vara så otroligt synliga överallt.
Ett kort inlägg, men en väldans GOD JUL önskar vi er!
Inläggen är glesa nu, delvis på grund av att förra veckan inte var särskilt händelserik, och delvis på grund av att vår skärmtid mestadels gått åt till att ordna tillvaron efter hemkomsten, som börjar kännas ofattbart nära nu (typ 19 dagar, för att vara exakt). Denna helg har det dock hänt en del här på campus. Yrkeseleverna återvände i fredags, och idag (lördag) var det en högtidlig examensceremoni i aulan. Den inbjudna gästerna inkluderade de lokala pastorerna, representanter från ungdomsministeriet och jämställdhetsministeriet samt två utlandspraktikanter från Svenska kyrkan.
Director Thomas Paye hälsar välkommen till ceremonin, iklädd den typiska färgstarka högtidsdräkt som Rebecca ofta och gärna kallas "pyjamaskostymen".
Två bortkomna svenskar hade hamnat bland höjdarna uppe på estraden.
Yrkeseleverna enligt sin dresscode; blåjeans och vit t-shirt/piké. Det sjöng och dansades lite mer än på svenska skolavslutningar, men bara lite mer.
Efter programmet i aulan fick vi göra oss nyttiga: cirka 150 kuvert skulle få ett namn, ett stämplat och påskrivet certifikat, ett dito rekommendationsbrev och ett programblad. Då fick vi visa all effektivitet och noggrannhet endast en uppväxt i Sverige kan ge! Inte för att vi är de bästa representanterna på de områdena, men ändå... I en gest av martyrskap visar Rebecca den stora tuschfläck hon fick på handen då hennes penna oförklarligt sprack. Sysselsatta vid bordet, fr v: Kpabar, murarläraren, Boiboi, studierektor för yrkeslinjerna och Anthony Nyema, vår favoritprost.
Dagarna går fort nu, på torsdag blir det avskedsfest med grillad get, och på fredag åker vi tillbaka till Totota och inväntar julen. Julstämningen börjar faktiskt infinna sig, mycket tack vare att vi fick julmusik av Sebastian senast vi var i Totota. Passande nog hade han ett svenskt dubbelalbum med Nils Landgren, "Christmas with my friends I&II". Nu fattas bara en lyckad omgång pepparkakskola så blir det nog lite svensk jul här också!
Ja ni. Jag skulle vilja skriva att vi har det absolut superspännande här just nu, men det har vi inte. Vi har lite långtråkigt faktiskt. Detta beror på några olika saker:
1. LTI är ju uppdelat på yrkesskolan och den akademiska delen. Nu har yrkeseleverna fått åka hem i två veckor för att "förbereda sig för avslutningen" som är på lördag. Det betyder att området är ganska öde, speciellt på kvällarna.
2. Den enda bilen som är stationerad häruppe har varit trasig sedan vi åkte till Monrovia förrförra måndagen. Med närmaste "stad" 40 minuter promenad bort blir det ganska ensamt här.
3. Jag har fått "running stomach" och det har bara blivit värre sedan igår.
Det här gör att vi längtar hem rätt så mycket båda två för tillfället, vi känner oss ganska nöjda här. Men vi ska försöka göra det bästa av våra 24 dagar som är kvar.
Saker som dock är väldigt trevliga är att
1. Vi har väldigt trevliga grannar. Anthony har en del elever som bor i hans hus och de hänger vi ganska mycket med på kvällarna.
2. Vi har 4 vildingar som springer ut och in här, Pa-Jeh, Prince, Josh och Moah. De brottas, slåss och leker karate
Och tittar på Lejonkungen
3. Vi ser fram emot att fira jul i Totota och nyår på stranden:)
4. Bilen kommer tillbaka från Monrovia idag, typ. Det gör att vi hoppas på en supermarknad i Konia med folk från Guinea och Sierra Leone på fredag.
Vi trivs ju väldigt bra här, alla är trevliga och man kan sitta ner och prata med folk men i längden hade det varit bra med ett tydligt uppdrag, kanske ett jobb. Då hade man fått en mer naturlig ingång till en relation med folk. Istället träffar vi ju väldigt mänga, ganska ytligt (vilket kanske också är bra). Rutiner är svårt att få till, speciellt om man heter Samuel och Rebecca Hellgren. Vi frågade igår om vi kanske kunde hjälpa till med något, städa, måla, klippa gräs, men det blev inget av olika anledningar.
Ikväll ska vi baka pinnbröd, det blir skojigt och gott! Och en dag ska vi göra julgodis med pepparkakskryddning!
Vi lever och mår bra. Vi har haft ett generatorfel sedan i söndags vilket gör att datorn inte går riktigt lika varm som vanligt. En liten generator finns för skolan och vi får ladda datorn där, men batteriet laddas ur fort under långsamma kvällar.
Förra veckan spenderades i Monrovia och lämnade oss alldeles utmattade. En liten grupp från Svenska Kyrkans huvudkontor med Anna (som jobbar heltid med Liberia och relationen Sverige-Liberia) i spetsen var på besök och vi bestämde oss för att följa deras program. Det förde oss till alla möjliga spännande projekt på väldigt kort tid under ständig tidspress. Vi besökte Trauma Healingprogrammet där de hade workshop för kvinnor, HIV/Aidskontoret där vi fick ställa frågor en hel dag och följa med på hembesök hos några av de OVCs (Orphans and Vulnerable Children) som de jobbar med. Vi åkte uppåt i landet med stopp I Kakata hos HIV/Aids programmet där, Salala där de hade en grupp som består av personer i olika positioner i samhället (poliser, townchiefs, präster, imamer osv). Där träffas de en gång i månaden och diskuterar olika frågor som rör konflikter och fredsfrågor. Det var ett litet axplock och det finns tusen saker att berätta, men det får helt enkelt bli en annan dag.
Nu ska vi ut i värmen för att söka reda på några kvarlämnade elever. Medan vi var borta åkte nämligen nästan alla från yrkesutbildningarna hem för att "förbereda sig inför avslutningen" nästa vecka. Det var snopet, fast vi hade blivit förvarnade. Så nu är det tyst sånär som på tuppar och getter, så vi ska fördriva tiden med något spännande så länge.
Det känns väldigt konstigt att vi har passerat tre månadersgränsen och numera har exakt fyra veckor kvar i detta varma land. Vi trivs bättre nu än vad vi gjorde för någon månad sedan, även om vi ofta längtar hem. Det är väldigt ojämnt, ibland händer allt, som förra veckan, och ibland händer ingenting och människor lyser med sin frånvaro, som den här veckan. Ännu konstigare är att det är första advent och 35 grader varmt. Jag har i alla fall knåpat ihop en adventsljusstake med hjälp av en röd/vit plasttallrik, torkade bönor och spruckna stearinljus.
Samuel: Född och uppvuxen i Piteå, Norrbotten. Älskar musik, teologi, historia och Norrlands inland (och min fru förstås!).
Rebecca: Östgötska med stor kärlek till bakning, människor, djur, matlagning och lite av varje och Sammeboy!
