Walkabout
Kategori: Allmänt
Igår (fredag) hängde vi med Zeambo till elementary school, där vi fick vara med om mattelektion med årskurs 6.
Zeambo, mannen vars blotta existens får oss att sova lugnt om nätterna.
Cirka 25 flitiga elever fick trängas i ett litet klassrum.
Zeambo in action med negativa tal och tallinjer och allt möjligt.
Idag hade vi avstämnings- och planeringsmöte med Finn och Lydia inför de kommande veckorna. Finn åker hem till Danmark i tre veckor, och Lydia ska på konferens i Nigeria en vecka, så de ville inte lämna oss helt åt oss själva. Nu när vi sett ungefär vad som finns här i Totota så börjar vi ana vart vi vill spendera mer tid, och vad vi skulle vilja titta närmare på.
I övrigt har det varit en lugn lördag på verandan. Lika säkert som solens uppgång kan man lita på att vi varje dag får besök av Lahai. Enligt vad vi förstått så var någon av hans föräldrar (eller båda) från Ghana, men lämnade honom här av någon anledning. Inte en kanonstart på livet, när han sedan drabbades av hjärnmalaria trodde många att det var över för gossen. Men på något sätt återhämtade han sig, dock med skador på både syn och hörsel, vilket även påverkar talförmågan. Trots detta är han gladast i byn, hälsar på alla, man hör hans skratt ofta. Det är väldigt värmande att se. Här sitter jag och Lahai och läser National Geographic (eller tittar på bilderna, rättare sagt). Jag verkar förklara något:
På eftermiddagen blev vi medbjudna av två pojkar på "walkabout". Det är definitivt favoritaktiviteten nummer ett här omkring, och det innebär helt enkelt att man strövar runt och hälsar på folk och ser om man hittar något intressant. De tog oss genom grannbyn bort till nästa by, Wulu, där vi träffade Lydias hushållerska, Jene. Hon råkade ha byns finaste lilla gräsplätt, fascinerande välskött och riktigt tät.
Vår walkabout fick dock ett snöpligt slut. Efter att ha besökt Jene var jag nyfiken på nästa by, Urubutu, och undrade om pojkarna kunde ta oss dit. Vi hann gå kanske tjugo meter på stigen innan vi framför oss långt bort hörde ett märkligt tjut. Pojkarna frös till och ropade på en kompis, som ställde sig och lyssnade. Ett tiotal sekunder förflöt innan tjutet kom igen. Jag frågade om något var på tok, och fick svaret "Yes, it's the devil. We must not go there." Pojkarna vände raskt på klacken och ledde oss märkbart oroade tillbaka Wulu. Tjutet hördes igen, var det en hund eller en skadad människa? Jag frågade pojkarna om jag verkligen hade förstått det rätt. Var djävulen i nästa by? "Yes, you must not go there. He will eat you, and then bring you back to life. You must not take picture, camera will be spoiled." Än en gång ljöd detta tjut genom bushen, vilket blev signalen för pojkarna att eskortera oss tillbaka till vårt hus. De lovade dock att ta oss till Urubutu en annan dag.
Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till en sådan här händelse. Missionären Brian berättade att han en gång satt fast en hel timme i en by för att "djävulen härjade i nästa by", som han var tvungen att åka igenom för att ta sig hem. Han har dock gett upp att försöka argumentera, utan accepterar läget och väntar. Kanske är det den rimligaste hållningen, jag vet inte.
Ikväll ska vi äta middag med Brent och Lauren, men det blir en tidig kväll. Imorgon klockan 08:00 är det avfärd till Zorzor för en dagstur. Fyra timmar enkel väg, varav hälften längs en väg som t o m liberianerna anser vara dålig. Spännande!
