30 liberianska minuters avstånd
Kategori: Samuel
Så har ytterligare en vecka gått på LTI, Salayea, Lofa. Ni har säkert märkt att bloggandet inte är lika frekvent som tidigare. Detta beror helt enkelt på att anslutningen på LTI inte är lika kraftfull som i Totota, så att ladda upp bilder har vi inte haft tid och tålamod till. I skrivande stund befinner vi oss dock i Monrovia och njuter av snabbt internet, en av de två viktigaste materiella beståndsdelarna i ett lyckligt liv (den andra delen är en bekväm säng).
Här kommer ett axplock från vad som skett under den gånga veckan:
Här är Rebecca och mr. Boiboi vid bevattningsreservoarerna tillika fiskdammarna ett diskuskast från skolområdet. Vi kunde knappt tro våra öron när Boiboi sade att allt var grävt för hand, ett system av vallar och bassänger som skulle tagit ett par veckor för grävmaskin och lastare att slutföra. Imponerande!
Jag poserar vid en traditionell oljegrop. När det är dags att tillverka palmolja skopas vattnet i gropen ut, palmnötterna kastas ner och 10-15 män och kvinnor går i runt i ring och krossar nötterna med stavar, under sång och grova tillmälen. Oljetillverkning är väldigt bundet till traditioner, och det är ledningen i det hemliga poro-sällskapet som bestämmer vem som har rätt att äga en oljegrop. Det är alltså inte bara att gå ut i skogen och gräva. T v i rött rev Anthony Nyema, t h väktaren Sunday.
Rebecca och mr Quiqui, lantbruksläraren, inspekterar de nysådda grödorna.
I lördags var det fotbollsmatch mellan Totota Lutheran Parish High School och LTI.
Detta drog en rejäl publikskara.
Linjedomaren med "flaggan" i högsta hugg.
Vi tog en tur upp till Yealla, en by precis på gränsen till Guinea. Det är en mycket gammal by med en unik sevärdhet i den upp till 200 år gamla muren av lera. Byn ligger i ett historiskt oroligt område, och gång efter annan fick byborna försvara sig från sina grannar som kom för att röva bort kvinnorna (dvs arbetskraften). Då hjälpte en rejäl mur. Tyvärr förstördes det mesta av den gamla muren under inbördeskriget.
I söndags skulle vi besöka ett litet bönhus ute i bushen där de höll parish convention (alltså årsmöte för församlingen). Thomas hade aldrig varit där, men hade hört att det bara var 30 minuters körning. "Ok", tänkte vi och satte oss glatt i bilen. Vi hade dock glömt att tidsangivelser inte alltid är så exakta här, 30 minuter kan betyda allt mellan 5 minuter och 4 timmar. Det visade sig vara minst två timmar på en stig som inte kan beskyllas för att slösa på utrymme. Bilen fick vi lämna vid bron ovan, undrar varför.
Rebecca och Zenan vågar livet på den smala bron.
Efter att ha tagit sig över en sådan bro är det inte mer än rätt att välkomnas på hederligt traditionellt vis, med blad fyllda med kolanötter och pengar.
Den traditionella välkomstgåvan, kolanötter (trots namnet otroligt bittra) och 10 liberianska dollar (cirka 80 öre).
Vi fick pröva ackompanjera traditionell loma-sång. Hur det gick för oss kan ni se på omgivningens miner.
Församlingens ordförande överräckte en levande höna åt oss, ytterligare en traditionell gästgest. De var mycket glada åt att för första gången få internationell uppmärksamhet i byn.
För att sammanfatta så lever vi och har hälsan. De kommande dagarna är vi i Monrovia och träffar ett gäng från kyrkokansliet i Uppsala, de svenska besökarna duggar tätt. Mycket trevligt!
