Voinjama
Kategori: Rebecca
En dag åkte vi ända upp till Voinjama, county capital i Lofa county, som ligger bara någon kilometer från gränsen till Guinea och är Liberias nordligaste stad.
Lite som vanligt fick vi vänta en ganska bra stund, den här gången på bränsle i bilen. Det är någon grej de har här att de aldrig fyller tanken i bilen, så man måste alltid tanka och ibland är det slut på vissa ställen och då kan man inte åka någonstans. Fruktansvärt frustrerande... Men men, det är så det är. Så drygt en halvtimme fick vi vänta på att tankbilen skulle tanka macken full innan vi kunde åka vidare och då hade vi kommit iväg en timme för sent för att de skulle in till Salayea för att fylla bilen så vi kunde ta oss till Zorzor. Dagen innan hade vi också väntat på bensin för att ta oss tillbaka till LTI. Så först 4 liter bensin sedan fylla på 4 liter igen för att ta sig tillbaka nästa morgon och sedan 16 liter bensin i Zorzor, sedan 20 liter i Voinjama för att ta oss tillbaka.
På vägen fick vi syn på det här berget, tydligen är det så högt att under den mest intensiva torkan, i februari, så är det alltid skogsbrand där uppe efetrsom det är så torrt och så nära solen. Det hade varit spännande att se!
Vi besökte en utkiksplats som var ett sorts fredsmonument, byggd av en UNMIL-battalion från Pakistan
Väldigt fin utsikt var det, dock dåligt omskött och borden var nästan begravda i gräs.
Thomas Paye, Tonis, Sienneh (som har lagat våra luncher varje dag) och Samuel på väg ner från berget.
Utanför staden fanns en staty av den före detta presidenten William Tubman som arbetade mycket för den inhemska befolkningens rättigheter. Han avslutade dock sitt styre mer eller mindre som diktator.
Vi fick syn på en skylt som visade ett projekt för att stärka kvinnor där de fick lära sig att väva traditionella "country clothes". Ett tiotal kvinnor i olika åldrar satt med dessa fascinerande vävstolar och vävde tio meter långa tjugocentimeters remsor. Vi fick träffa ledaren för detta projekt som stolt berättade att det inte vara någon NGO som hade startat detta utan det var de själva som hade velat börja göra något för sig själva och så tagit tag i det. Vi blev väldigt inspirerade och glada!
Slutprodukter! Vi kommer hem med en av dessa:)
Vi är väldigt glada att vi åkte från Totota för vi har fått se ett helt nytt Liberia. Totota är inte speciellt trevligt om man jämför, det är hårt, man hjälper inte varandra utanför familjen och så vidare, det är lite storstadsmentalitet i en liten stad. Det finns lite olika teorier om hur det kan vara så. Totota var innan kriget en by på typ 100 personer som vi har förstått det. Under kriget var detta platsen för Liberias största flyktingläger och många stannade kvar utan att återvända hem och befolkningen ökade från 100 till typ 3000 och det har fått konsekvenser. Man odlar inte, man förväntar sig hjälp utifrån hela tiden och tar liksom inte tag i sitt eget liv. Det är inte så konstigt, det är ju som när man har en lägenhet som man bara ska bo i några månader, inte börjar man måla om och köpa möbler som passar perfekt i den lägenheten om man tänker att man snart ska flytta på sig. Problemet är bara när man helt plötsligt har bott här i 10 år och inte tar sig från det temporära. Efter kriget kom det dessutom hur mycket västerlänningar och internationell hjälp med matutdelning och så vidare till flyktinglägrena, så viat människor ger ut mat och pengar. Det har ofta fått oss att tro att alla liberier är helt inkapabla och att det känns bara hopplöst, men uppåt landet är det helt annorlunda! Folk är trevliga och frågar inte om pengar så fort de ser en, de är stolta över saker de gör, odlar och deras affärsidée på ett het annat sätt än i Tototar. De har fått komma tillbaka till nerbrända hembyar med plundrade hus men lyckats bygga upp allting igen och det har varit väldigt uppmuntrande för oss!
