Hellgrenarna

Nu är det exakt ett år sedan vi åkte till Liberia! Det är helt otroligt, det har hänt så mycket och vi kan lungt säga att vi har förändrats och påverkats på ett sätt som vi inte trodde att vi skulle göra. Det var inte alls självklart att vi skulle åka, varken jag eller Samuel är några crazy personer. Vi gillar att vara hemma, att ta det lungt, trygghet och det var då rakt inte det vi såg i dokumentärer vi såg innan vi åkte eller vad vi hörde från människor här i Sverige. Till vår lycka fick vi möta ett helt annat land än vad vi hade hört och sett. Problem, jajjemen, så vi trodde att vi     skulle bli tokiga. Men det vi kommer ihåg när vi tänker tillbaka är alla människor vi fick träffa, hur vi gick från att leka med typ 5-åriga Josh och Pajeh till att vara biskopens gäster på juldagen, till att prata om världen med typ 12 årige Jene, sätta frön och odla med Cyrus och läsa National Geographic med Lahai, för att sedan äta middag med alla pastorerna. Vilken otrolig ynnest att få lära känna så många olika människor i en kultur som har känts så främmande. 

 

Det är dock med en jätteklump i magen vi ser på nyhetsflödet om Västafrika och i synnerhet Liberia. Det är så svårt att veta vad som händer, vart det händer och om det är några vi känner som blir drabbade. Vi vet att Lofa är väldigt hårt drabbat, där LTI ligger, vi har hört att skolan är stängd, lärarna är kvar och att människor drabbas i närheten. Även Bong är drabbat, det finns mycket folk och mycket folk är i rörelse. Så även i Totota har skolan stängt och alla vi har möjlighet att ha kontakt med har åkt därifrån... Så det är många tårar och många böner som går från det Hellgrenska hemmet mot Gud och förhoppningsvis kommer det helande och ett stopp på hela epidemin inom en snar framtid! 

 

Om ni vill ha en liten uppdatering på vårt liv här hemma sedan jag skrev senast så har vi börjat plugga, Samuel började teologprogrammet i Umeå så fort vi kom hem i januari och jag läste en termin med kurser i psykologi. Sommaren spenderades i Jämtland, på Hållandsgården. I dagarna har den nya terminen startat och jag har påbörjat min sjuksköterskestudier. Samuel fortsätter på teologspåret men med ett litet tillägg, nämligen sydsamiska, vilket känns väldigt spännande, förhoppningsvis går det bra att plugga på 150%, värt ett försök i alla fall! Vi trivs väldigt bra i Umeå och med livet för tillfället:)

 

Today it's exactly one year since we left for Liberia! It's amazing, so much has happened and we have changed and we have been moved in a way that we never thought. Me and Samuel are safetyjunkies, we like home and are not very adventurous, and the picture that we got of Liberia from documentaries and the people we talked to at home had definently not the tranquil, homey feeling that we like. Fortunantly, in a lot of ways, that was not what we met when we came to Liberia. There are problems, and so many of them! But the problems and struggles we had are not what we remember the most from our time. The people we met have made huge impact on us, all of them. How we went from playing with 5 year old Josh and Pajeh, playing canfootball with 3-year old John, to be the bishop's fine guests at chrsitmas day, and then to go back and get my hair plaited by Maso, planting seeds with Cyrus, read National Geographic with Lahai and then have dinner with all the pastors. What an incredible oppurtunity we were given, to get to know all these different people in a culture that felt so distant before.

 

Nu har vi till slut landat där vi utgick ifrån! Efter en härlig vecka i Rebeccas hemtrakter vände vi nosarna mot nordligare breddgrader, närmare bestämt Piteå.

 

En häftig resa har vi varit med om, mycket upplevelser av olika karaktärer. Det har bjudits på glädje, frustration, ilska och hopp. Vi har vuxit som människor, som par och som individer. Här kommer en liten lista på highlights:

 

Resans bästa tillfälle:

Rebecca: Svårt att säga ett tillfälle... När James och Junior ville äta grishuvudet på jul eller när jag fick koka julgodis med Maso. 

Samuel: Alla gånger Lahai kom och ville läsa National Geographic på verandan. 

 

Resans största personliga frustrationer

R: Att inte känna sig fri, kunna åka iväg till kompisar på kvällen eller att ha flera olika möjligheter när man ska ta sig någonstans.

S: Att aldrig veta om det blir som planerat. Det blev bättre med tiden, men jag hade nog behövt betydligt längre tid för att anpassa mig helt. 

 

Resans största stora frustrationer

R: Att se skicket skolan och undervisningen är i... Otroligt frustrerande.

S: Att se och höra hur korruption raserar allt förtroende, både gentemot myndigheter och människor emellan.  

 

Resans mest hoppingivande:

R: När La'hai jobbade hårt, Cyrus hjälpte oss och pratade så engagerat om jordbruk och hur man odlar saker, Junior som låg och läste böcker och Maso som pluggade hårt och nääääääästan (med en poäng för lite) tog sig på utbytesprogram till USA.

S: Alla människor som i sitt eget sammanhang faktiskt vill och försöker driva landet i en bra riktning, trots allt som i våra ögon kan verka oöverstigligt. 

 

Vad har vi saknat mest

R: Kött utan ben och en toalett som går att spola. Det hade varit bättre med en torrtoa än att behöva hälla 8 liter vatten direkt i toaletten, inte vattentanken alltså utan direkt på alltihop, det försvinner nämligen aldrig...

S: Raka, breda, platta vägar! Och mjölk, fil, ost, smör, grädde, crème fraiche etc. 

 

Vad har vi saknat minst

R: Nu när man är hemma inser jag att dusch med rinnande vatten inte är så himla fränt, det går finemang att hälla från ett litermått. Ris har jag inte heller saknat...

S: Jag trodde att det skulle vara jobbigare att inte ha ström 24 timmar om dygnet. Efter ett tag insåg jag att 2-3 timmar säkert hade räckt gott och väl för en lyxig livsstil med fulladdad dator varje dag. 

 

Resans oförglömliga minnen

R: När jag blev sydd i handen och funderade på om skolsköterskan hade bedövning eller inte. Eller när jag fick ge bort julskor till två av mina favorittjejer, de blev så glada! 

S: Utan tvekan när en gosse, som jag låter vara anonym, alldeles stolt ropade efter mig: "Sam, Sam, I peed in my own mouth!" Det var ingen tvekan om att det var sann glädje i den rösten. 

 

Så nu har vi varit hemma i exakt en vecka och vi har hunnit med att äta storfrukostar, hamburgare, lax, entrecôte och en massa annat. Palten är dock kvar, men det hoppas vi på inom de närmsta dagarna!

 

Redan nu tränger framtiden på i form av stundande studier (teologprogrammet för Samuel, psykologi för Rebecca) och jakt efter bostad i Umeå. Mitt i detta kommer vi turnera en smula bland församlingar, föreningar och skolklasser och berätta om det gröna landet med den röda jorden. Vill du boka oss? Kontakta oss helst på mail:

samuel.j.hellgren(a)gmail.com

rebecca.hellgren91(a)gmail.com

(byt ut "(a)" mot @)

 

Tack till alla som följt vår resa här på bloggen! 

 

Hallojsan!

Vi lever och mår bra. Vi har haft ett generatorfel sedan i söndags vilket gör att datorn inte går riktigt lika varm som vanligt. En liten generator finns för skolan och vi får ladda datorn där, men batteriet laddas ur fort under långsamma kvällar. 

 

Förra veckan spenderades i Monrovia och lämnade oss alldeles utmattade. En liten grupp från Svenska Kyrkans huvudkontor med Anna (som jobbar heltid med Liberia och relationen Sverige-Liberia) i spetsen var på besök och vi bestämde oss för att följa deras program. Det förde oss till alla möjliga spännande projekt på väldigt kort tid under ständig tidspress. Vi besökte Trauma Healingprogrammet där de hade workshop för kvinnor, HIV/Aidskontoret där vi fick ställa frågor en hel dag och följa med på hembesök hos några av de OVCs (Orphans and Vulnerable Children) som de jobbar med. Vi åkte uppåt i landet med stopp I Kakata hos HIV/Aids programmet där, Salala där de hade en grupp som består av personer i olika positioner i samhället (poliser, townchiefs, präster, imamer osv). Där träffas de en gång i månaden och diskuterar olika frågor som rör konflikter och fredsfrågor. Det var ett litet axplock och det finns tusen saker att berätta, men det får helt enkelt bli en annan dag.

 

Nu ska vi ut i värmen för att söka reda på några kvarlämnade elever. Medan vi var borta åkte nämligen nästan alla från yrkesutbildningarna hem för att "förbereda sig inför avslutningen" nästa vecka. Det var snopet, fast vi hade blivit förvarnade. Så nu är det tyst sånär som på tuppar och getter, så vi ska fördriva tiden med något spännande så länge. 

 

Det känns väldigt konstigt att vi har passerat tre månadersgränsen och numera har exakt fyra veckor kvar i detta varma land. Vi trivs bättre nu än vad vi gjorde för någon månad sedan, även om vi ofta längtar hem. Det är väldigt ojämnt, ibland händer allt, som förra veckan, och ibland händer ingenting och människor lyser med sin frånvaro, som den här veckan. Ännu konstigare är att det är första advent och 35 grader varmt. Jag har i alla fall knåpat ihop en adventsljusstake med hjälp av en röd/vit plasttallrik, torkade bönor och spruckna stearinljus.

 

Jag kan ju börja med att dela ett passande Liberiauttryck: Sorryyeah! Alltså för att vi uppdaterar på tok för sällan.   Vi har varit med på större delen av lektionerna med pastorerna här, vilket har betytt hiskeligt långa dagar och mosiga hjärnor. Dr Rev Mark Mulldrem är fortfarande här och den här veckan har han fokuserat på Uppenbarelseboken, Koranen och Dietrich Bonhoeffer (en tysk teolog som satte sig upp mot nazisterna, planerade mord på Hitler och dog i ett konentrationsläger).

 

 

 

I går fick vi gå upp klockan 6, innan det ens hade blivit ljust och innan liberianerna vaknat till liv. Detta eftersom vi skulle åka med Brian och Anthony till Anthonys hemby. Denna låg 1,5 timme bort från Totota och vi hade en lång dag framför oss. Vi började med att fixa en pump, eller vi gjorde inte så mycket. Det skulle bytas hela röret, vilket nog är runt 18 meter rör. Så det behövdes en himla massa folk och en himla massa "sticks". Här börjas det   

 

 

 

 

I torsdags åkte vi tillsammans med Brian, en tjej som heter Peggy och hennes kompis till Gbarnga som är residensstad/county capital i Bong county. Brian skulle dels kolla priser på virke och sedan skulle vi ut till Peggys hemby som låg, enligt hennes utsago, 1 timme från Gbarnga (tydligen kan det betyda allt mellan 5 min och 4 timmar...). Hon var dock ganska nära, det var "bara" 1,5 timme. Hos Peggys föräldrar skulle vi hämta en massa dunkar palmolja som ska säljas. Vi blev bjudna på rice and soup (vi kommer nog ha ett litet uppehåll med riset när vi kommer hem till Sverige!) och något som hette Fufu. Vi blev även rundvisade i byn och fick en tur på ett peppar-och okraplantage. En spännande dag hade vi!

 

 

Igår (fredag) hängde vi med Zeambo till elementary school, där vi fick vara med om mattelektion med årskurs 6. 

Den här dagen sa vi skulle vara en lite ledig dag. Eftersom vi ska till en preaching point på söndag och det kommer antagligen bli en ganska lång dag så bestämde vi att man faktiskt kan ta sig en sådan då och då. Sedan blev den inte så himla ledig i och för sig. När vi kom tillbaka till vårt hus efter morgonandakten så satt det några barn på vår veranda. "Can you teach us something?", Hey, tänkte jag. Vad kan jag lära er? Men vi satte oss i alla fall, jag hämtade några tärningar med bilder på hos Sebastian och sedan försökte vi få dem att berätta historier och försöka använda sin fantasi och utveckla språk. Utbildningen här är verkligen inte alls bra och ingen verkade bry sig om att det till slut satt 20 barn och ungdomar och lekte lekar istället för att vara i skolan. Så vi körde på, slängde in en lektion i vattnets kretslopp och lite om Sverige och världen. 

 

Fram emot kvällen så kände sig inte Samuel så kry, han gör det fortfarande inte. Magtjosan typ, igen. Underligt hur jag verkar klara mig hela tiden och han åker på alla magproblem. Jag gick i alla fall till kyrkan på körövning. Väldigt spännande! Alla män, 5 stycken, stod och instruerade kvinnorna, alla diregerade och ingen satte ner foten och sa: "Nu bestämmer jag!". Det var spännande! Dit ska vi gå fler gånger, vi tycker ju om att sjunga båda två.  De följde med mig hem, hela kören, efter övningen för att sjunga en sång och be lite för Samuel, den lille sjuklingen! 

(Inlägg skrivet i tisdags...)

Måndagen den här veckan var nog vår mest fullspäckade dag hittills. Det började med en tur till det alldeles nyöppnade dagiset/lågstadieskolan som ligger bara några hundra meter ifrån oss. En dagisgrupp på 82 små barn i ett rum, en fröken och dagar mellan 8-16. Ingen svensk pedagogik där inte. Att de dessutom verkade ha lektion med de små barnen flera timmar per dag känns helt omöjligt i Sverige. Att hålla uppe koncentrationen på en 4-åring, utan leksaker, i bara en kvart känns ju som ett oöverstigligt hinder.

 

Efter lunch fick vi följa med Brian, den amerikanske mannen här, när han åkte ut till byar och fixar pumpar. Det är galet hur många pumpar som är trasiga. Mest som en följd av att "mekanikerna" tar delar och säljer i Monrovia. En pump hade till exempel inga centraliseringsgummigrejor, de hade någon tagit, kanske tjänat 10 USD och skapat problem med håliga rör i pumpen som skulle kosta 80 USD att fixa. Bra där!

 

 

Vi fick även känna på hur dåliga Liberianska vägar faktiskt kan vara, lerigt, ojämnt, smalt, vattenpölar stora som en liten tjärn och stenigt. Men det är grönt och vackert på sidorna, så det var trevigt ändå!

 

 

Det kändes hur som helst väldigt bra att vara ute och faktiskt göra någonting, även om man kan tänka sig att de går sönder om tre veckor igen... 

 

 

  

 

 

 

 

 

Ja, nu är stunden inne, snart åker vi! Skönt att äntligen komma iväg! De senaste veckorna har vi varit på väldigt intressanta och givande kurser på Svenska Kyrkans kansli i Uppsala, Sida Partnership Forum i Härnösand, Stiftskansliet i Luleå och Älvsby Folkhögskola. Där har det diskuterats och funderats och förberetts på vad vi kommer att vara med om, hur vi kommer att reagera och nu känns det som att det är dags att prova vingarna. Det är ju svårt att veta och det är lätt att man målar upp de värsta bilderna för sig själv, eftersom man oftast pratar om de situationerna. Så det ska bli så spännande att se vad vi kan lära oss och om vi kan komma med någonting.

 

Men har man då packat allting, nej! Självklart inte! Jag har då aldrig åkt någonstans utan att ha glömt någonting... Men förhoppningsvis har vi med oss det mesta och mycket köper vi på plats också, man har ju inte jättemycket kläder som är anpassade för 30 grader och hällregn (det är nämligen regnperiod nu). Vi har i alla fall med oss ett stort lager av plåster, alsolsprit, solskyddsfaktor och MASSOR av Malariamedicin så det ska vi då inte dra på oss! 

 

 

 

Imorgon lyfter vi från Luleå-Kallax vid 11-tiden, sedan ska det spenderas ett antal timmar på Arlanda innan flyget mot London avgår. Där gör vi ett flygbyte och sedan landar vi i Monrovia 06.25 på tisdag morgon. Det blir ett långt resdygn, så nu är det så dags att gå och lägga sig!

 

//Rebecca