Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!
Men hörrni? Ser ni några fräna djur då? Jo, då! Varje dag. De senaste dagarna har vi till exempel haft några påhälsningar av diverse insekter.
Detta är så kallade "Travelants". Man ser de oftast som en svart rand tvärs över en stig eller i ett komplicerat nätverk på en öppen yta. Då springer små myror och vägen är kantad av stillastående stora svarta myror, som en mur. Här hade de fått tag i en fiskbit som vi kastade bort kvällen innan. Så det är arbetsmyror under och de stora är soldatmyror som skyddar. Det gäller att spara inför regnperioden. Det är fränt, men man får skta sig för de bits rejält. Tydligen används de för att sy ihop sår hade Samuel fått reda på, man sätter en "myrtand" på ena sidan såret, den andra på den andra sidan och så låter man den bita ihop, varpå man knipsar av kroppen så att myrans bett låses, och så sätter man ett antal på rad, hipsvips behöver man inte sys.
Vi hade även besök på vinden av något djur, oklart vilket, som antagligen har sin föda i gräshoppor och spindlar. Det här kan se ut som en skräphög, men det är faktiskt döda gräshoppor och spindlar som kryllade i vårt hus på kvällen. De jagades troligtvis ner av detta mystiska djur, Vi hade även kanske 5-6 stora (7 cm i diameter) spindlar...
Så har ytterligare en vecka gått på LTI, Salayea, Lofa. Ni har säkert märkt att bloggandet inte är lika frekvent som tidigare. Detta beror helt enkelt på att anslutningen på LTI inte är lika kraftfull som i Totota, så att ladda upp bilder har vi inte haft tid och tålamod till. I skrivande stund befinner vi oss dock i Monrovia och njuter av snabbt internet, en av de två viktigaste materiella beståndsdelarna i ett lyckligt liv (den andra delen är en bekväm säng).
Här kommer ett axplock från vad som skett under den gånga veckan:
Här är Rebecca och mr. Boiboi vid bevattningsreservoarerna tillika fiskdammarna ett diskuskast från skolområdet. Vi kunde knappt tro våra öron när Boiboi sade att allt var grävt för hand, ett system av vallar och bassänger som skulle tagit ett par veckor för grävmaskin och lastare att slutföra. Imponerande!
Jag poserar vid en traditionell oljegrop. När det är dags att tillverka palmolja skopas vattnet i gropen ut, palmnötterna kastas ner och 10-15 män och kvinnor går i runt i ring och krossar nötterna med stavar, under sång och grova tillmälen. Oljetillverkning är väldigt bundet till traditioner, och det är ledningen i det hemliga poro-sällskapet som bestämmer vem som har rätt att äga en oljegrop. Det är alltså inte bara att gå ut i skogen och gräva. T v i rött rev Anthony Nyema, t h väktaren Sunday.
Rebecca och mr Quiqui, lantbruksläraren, inspekterar de nysådda grödorna.
I lördags var det fotbollsmatch mellan Totota Lutheran Parish High School och LTI.
Detta drog en rejäl publikskara.
Linjedomaren med "flaggan" i högsta hugg.
Vi tog en tur upp till Yealla, en by precis på gränsen till Guinea. Det är en mycket gammal by med en unik sevärdhet i den upp till 200 år gamla muren av lera. Byn ligger i ett historiskt oroligt område, och gång efter annan fick byborna försvara sig från sina grannar som kom för att röva bort kvinnorna (dvs arbetskraften). Då hjälpte en rejäl mur. Tyvärr förstördes det mesta av den gamla muren under inbördeskriget.
I söndags skulle vi besöka ett litet bönhus ute i bushen där de höll parish convention (alltså årsmöte för församlingen). Thomas hade aldrig varit där, men hade hört att det bara var 30 minuters körning. "Ok", tänkte vi och satte oss glatt i bilen. Vi hade dock glömt att tidsangivelser inte alltid är så exakta här, 30 minuter kan betyda allt mellan 5 minuter och 4 timmar. Det visade sig vara minst två timmar på en stig som inte kan beskyllas för att slösa på utrymme. Bilen fick vi lämna vid bron ovan, undrar varför.
Rebecca och Zenan vågar livet på den smala bron.
Efter att ha tagit sig över en sådan bro är det inte mer än rätt att välkomnas på hederligt traditionellt vis, med blad fyllda med kolanötter och pengar.
Den traditionella välkomstgåvan, kolanötter (trots namnet otroligt bittra) och 10 liberianska dollar (cirka 80 öre).
Vi fick pröva ackompanjera traditionell loma-sång. Hur det gick för oss kan ni se på omgivningens miner.
Församlingens ordförande överräckte en levande höna åt oss, ytterligare en traditionell gästgest. De var mycket glada åt att för första gången få internationell uppmärksamhet i byn.
För att sammanfatta så lever vi och har hälsan. De kommande dagarna är vi i Monrovia och träffar ett gäng från kyrkokansliet i Uppsala, de svenska besökarna duggar tätt. Mycket trevligt!
Så har vi äntligen flyttat till den andra institution vi ska kika närmare på under vårt besök, närmare bestämt Lutheran Training Institute (LTI). Skolan ligger två kilometer nordväst om Salayea, och cirka två mil sydöst om Zorzor, i Lofa County mycket nära gränsen till Guinea. Landskapet är annorlunda, om än marginellt. Kring Totota var det relativt flackt, och den täta regnskogen bjöd inte på några vidare vyer. Här uppe i Lofa befinner vi oss på högre höjd, och det finns några rejäla berg (med liberianska mått mätt) omkring. Förhoppningsvis kommer vi hinna med en liten topptur under de kommande veckorna. Vädret här är något svalare, skönt nog. Även om det kan vara mycket hett mitt på dagen så är kvällarna och morgnarna snudd på kalla, säkert bara 23 grader. Det innebär att vi äter frukost i långärmat och försöker att inte tänka på vad vår hemkomst i januari kommer innebära, då vi huttrar i temperaturer som motsvarar en svensk strålande sommardag i juni.
Lite fakta om LTI: Skolan grundades redan på 1920-talet som en internatskola, då i en by utanför Monrovia. Ett par årtionden senare bestämde man sig dock för att flytta upp till Salayea, då de flesta eleverna ändå kom från Lofa och Bong counties (Dessa counties befolkas mestadels av kpelle och loma, ,vilket är de grupper lutherska kyrkan jobbat mest med). Sedan dess har skolan vuxit en hel del, och dessutom hunnit brännas ner av rebellerna två gånger under kriget. Idag är dock det mest uppbyggt, och förutom komplett skola åk 1-12 finns även en avdelning med yrkeslinjer för blivande murare, snickare, rörmokare, elektriker, skräddare, jordbrukare och bilmekaniker. Totalt cirka 240 elever i alla åldrar och med alla möjliga bakgrunder. Director för skolan är rev Thomas Paye, som vi hade glädjen att träffa förra året då han gjorde studiebesök på Älvsby folkhögskola.
Under den gångna veckan hade vi dessutom välkommet besök från Sverige, nämligen Roger som jobbar på stiftskansliet i Luleå och har hand om det internationella, vilket i nuläget innefattar att hålla kolla på oss i vår framfart. Inte ett lätt jobb, men någon måste göra det!
I en pose som hämtad ur en Dressmannreklam (eller varför inte ett lokaltidningsreportage) spatserar Thomas, Roger och Samuel genom skolområdet.
Välkomsttal av Thomas, som visar ett litet konstverk han fick i slutet av sitt Sverigebesök.
Sömnadsklassen. En stor utmaning är att de examinerade eleverna inte alltid har råd med en egen symaskin, och därför inte har tillfälle att öva på sina kunskaper efter avslutad utbildning, och därför riskerar att glömma vad de lärt sig.
Blivande elektriker koncentrerar sig på sin uppgift. De eftersträvar ett viktigt yrke, för att citera president Ellen Johnson Sirleaf: "Electricity is life". Vi tar det för givet, men det gör otrolig skillnad för t ex barnen att kunna plugga på kvällen, eller för kvinnorna att kunna lägga några timmar mindre på hushållsarbete, och istället kunna utbilda sig eller förvärvsarbeta.
Övningsobjekt för rörmokarna. Även här ett viktigt yrke inom något vi tar för givet.
En hyvelns kille i snickeriverkstaden.
Ett av krigets raserade hus passar bra som klassrum för murareleverna. I röd tröja rev Anthony Nyema, district dean och skolans kurator (samt vår guide och en allmänt skön kille som varit en massa gånger i Sverige, t ex Linköping, Luleå, Sollefteå och Robertsfors!)
Kerkula, lärare på mekanikerlinjen. Han utbildades på en svensk skola i Yekepa, på tiden när hundratals svenskar arbetade i gruvföretaget LAMCO. Och verkstadskontoret ser ju onekligen ut som de brukar göra även i Sverige!
Och slutligen vårt nya hus i förgrunden, en rymlig historia med fyra sovrum och ett enormt vardagsrum med öppen spis. Det vita huset i bakgrunden är Thomas hus.
Det var lite kort om våra första dagar på LTI. Och då har jag inte ens hunnit berätta om när jag flydde hals över huvud in i aulan för att komma undan en frustande tjur! Sug på den karamellen till nästa gång.
Förra lördagen blev vi bjudna på riktigt kalajs! Under The Tree fyllde 10 år och det firades med en massa gäster. Gamla missionärer, Generalsekreteraren för LCL- Naomi Ford-Wilson, Biskop Emeritus Harris och så vi som halkade in på ett bananskal. Det bjöds på dans, tal och sång.
Bishop Emeritus Sumoward Harris
General Secretary Naomi Ford-Wilson
Under the tree-idén kom från en tysk pastor, Sabine, som var här i slutet av kriget. Då fanns det många flyktingläger utspridda i landet, bland annat några i Totota, och frågan var: Hur ska vi få ihop samhället igen? Sabine kom då med en banbrytande idé: "Vi ska satsa på barnen!". Idén var underlig enligt många, barnen är ju inte de allra viktigaste här, men Sabine stod på sig och till slut grundades Under The Tree-UTT.
Sabine och Roland visar hur man ska lösa konflikter genom ett litet drama.
Sebastian Stüve från Evangelical Lutheran Church in Bavaria
Namnet för tankarna till hur Liberianer i alla tider har samlats under "the Cotton Tree" när viktiga händelser inträffat eller saker skulle diskuteras. Nu skulle de komma tillsammans under trädet för att med hjälp av barnen foga samman samhället genom lek, dans, drama, sång och fotboll.
Hur skapar man kaos? Man tar med sig 1000 armband och säger att alla ska få ett var. Det är nog tur att Sebastian är lång, jag hade blivit Rebecca-mos!
Åhh! Jag skrev ett inlägg igår, men det försvann och på kvällen skulle jag skriva om det igen men uppkopplingen var för dålig... Men nu gör vi ett nytt försök!
I lördags kom vi på att vi inte hade använt Finns kubbspel, något som ju var tvunget att tas tag i eftersom vi skulle åka vidare. Så vi fick med oss Matthew, Philip, Zeambo och en till kille på några omgångar.
Här har vi alldeles precis förlorat... Knäppt att man trots alla somrar med detta pinnkastande inte är bättre än man är.
Måndagen började jag med lite hårflätning, de blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig och de gick sönder efter en timme ungefär. Ellen hade stora problem med att mitt hår var "too soft!"
Så jag fixade till lite, gjorde dem mindre och så. Då gick det bättre!
Efter några timmar kom herr Thomas Paye och vi styrde kosan mot Monrovia, Roger och Royals restaurang. Längs med vägarna kan man se både det ena och det andra, vem har tillexempel sagt att motorcyklar har dåligt bagageutrymme?
Royal, som är stans finaste hotell, bjöd på hamburgare, pizza och....GLASS!
Vi hämtade Roger på flyplatsen och han kom med en hel ICAkasse med gåvor i klass med guldet, rökelsen och myrran på Jesus födelsedag! Ahlgrens bilar, Brio, Oboy, saltlakrits, jäst, mjölkpulver och en himla massa smått och gott från Samuels päron! Tack tack tack!
Det kom även en grej som fick mig att längta hem till julstök, julbak och julgran! Tur att det följde med två paket pepparkakskryddor så jag kan ha mitt eget julbak här!
Efter detta och ett dygn i Totota svängde vi än en gång ut på vägen för att komma till Lutheran Training Institute i Salayea, eller strax utanför (alltså inte Zorzor som vi har sagt, det ligger längre bort).
Jag kan ju börja med att dela ett passande Liberiauttryck: Sorryyeah! Alltså för att vi uppdaterar på tok för sällan. Vi har varit med på större delen av lektionerna med pastorerna här, vilket har betytt hiskeligt långa dagar och mosiga hjärnor. Dr Rev Mark Mulldrem är fortfarande här och den här veckan har han fokuserat på Uppenbarelseboken, Koranen och Dietrich Bonhoeffer (en tysk teolog som satte sig upp mot nazisterna, planerade mord på Hitler och dog i ett konentrationsläger).
Här har vi Bishop Emeritus Harris (alltså den förra, pensionerade biskopen), som tackar Mark
Det har varit en tung vecka, och vi har varit väldigt trötta mest hela tiden. Men nu ser vi fram emot en förändring! Vi åker på måndag till Monrovia för att handla mat och plocka upp Roger, vår kontakt/koordinator/ivägskickare från Stiftskansliet i Luleå. Det ser vi fram emot! Vi ser även framemot pepparkakskryddor som förhoppningsvis ligger i hans väska;) Efter det ska vi sakta men säkert ta oss hela vägen upp till Lofa county och LTI (Lutheran Training Institute) för lite dryga fem veckor där.
Vi mår fortfarande bra trots mosiga hjärnor! Jag hostar och har mig, Samuel längtar hem ibland, det är varmt som sjuttsingen och liberianer förstår inte grejen med att man inte vill vara utomhus när det är varmt, utan ska stanna en för att prata om ditten och datten när man är på väg till skuggan.
Denna svala söndag satte vi oss i Sebastians jeep och åkte till romersk-katolska kyrkans missionsstation mellan Kakata och Monrovia. Missionen där firade 10-årsjubileum och hade bjudit in både folk från andra kyrkor och katolska ärkebiskopen av Monrovia, Lewis Zeigler. Afrikansk, romersk mässa var en upplevelse, fantastisk blandning av den urgamla liturgin och afrikansk sång och intensitet.
Mannen i den lila mössan är ärkebiskopen. Nedanför estraden står en av prästerna och väntar på att evangelieboken ska föras fram, vilket sker med en smärre procession.
Inför läsningen av evangelietexten rådde inget tvivel om vad som skulle ske. Under sång, i en procession med kors, ljus och rökelse, gick denna kvinna genom församlingen och visade evangelieboken för alla.
Efter mässan gick vi på en kort upptäcksfärd på de kyrkliga ägorna. De födde bl a upp kor, vilket vi inte ser alltför ofta här. Därför förtjänade denna tjur en plats på bloggen.
Mest fascinerande var nog grisarna. Här står Lauren, Brent och Rebecca och tittar på kultingarna.
Grisarna var mycket nyfikna de också.
Inget jubileum utan underhållning, och ingen fest utan dans. Flickorna i "Traditional Culture Troupe" bjöd på en liberiansk variant av "Små grodorna".
Sammanfattningsvis en bra dag. Nu laddar vi för andra veckan av CEP, och vår sista vecka (för den här gången) i Totota. Och vi som just gjort oss hemmastadda! Nå, man ska sluta när det är som roligast, sägs det.
Samuel: Född och uppvuxen i Piteå, Norrbotten. Älskar musik, teologi, historia och Norrlands inland (och min fru förstås!).
Rebecca: Östgötska med stor kärlek till bakning, människor, djur, matlagning och lite av varje och Sammeboy!
