Hellgrenarna

Nu är det exakt ett år sedan vi åkte till Liberia! Det är helt otroligt, det har hänt så mycket och vi kan lungt säga att vi har förändrats och påverkats på ett sätt som vi inte trodde att vi skulle göra. Det var inte alls självklart att vi skulle åka, varken jag eller Samuel är några crazy personer. Vi gillar att vara hemma, att ta det lungt, trygghet och det var då rakt inte det vi såg i dokumentärer vi såg innan vi åkte eller vad vi hörde från människor här i Sverige. Till vår lycka fick vi möta ett helt annat land än vad vi hade hört och sett. Problem, jajjemen, så vi trodde att vi     skulle bli tokiga. Men det vi kommer ihåg när vi tänker tillbaka är alla människor vi fick träffa, hur vi gick från att leka med typ 5-åriga Josh och Pajeh till att vara biskopens gäster på juldagen, till att prata om världen med typ 12 årige Jene, sätta frön och odla med Cyrus och läsa National Geographic med Lahai, för att sedan äta middag med alla pastorerna. Vilken otrolig ynnest att få lära känna så många olika människor i en kultur som har känts så främmande. 

 

Det är dock med en jätteklump i magen vi ser på nyhetsflödet om Västafrika och i synnerhet Liberia. Det är så svårt att veta vad som händer, vart det händer och om det är några vi känner som blir drabbade. Vi vet att Lofa är väldigt hårt drabbat, där LTI ligger, vi har hört att skolan är stängd, lärarna är kvar och att människor drabbas i närheten. Även Bong är drabbat, det finns mycket folk och mycket folk är i rörelse. Så även i Totota har skolan stängt och alla vi har möjlighet att ha kontakt med har åkt därifrån... Så det är många tårar och många böner som går från det Hellgrenska hemmet mot Gud och förhoppningsvis kommer det helande och ett stopp på hela epidemin inom en snar framtid! 

 

Om ni vill ha en liten uppdatering på vårt liv här hemma sedan jag skrev senast så har vi börjat plugga, Samuel började teologprogrammet i Umeå så fort vi kom hem i januari och jag läste en termin med kurser i psykologi. Sommaren spenderades i Jämtland, på Hållandsgården. I dagarna har den nya terminen startat och jag har påbörjat min sjuksköterskestudier. Samuel fortsätter på teologspåret men med ett litet tillägg, nämligen sydsamiska, vilket känns väldigt spännande, förhoppningsvis går det bra att plugga på 150%, värt ett försök i alla fall! Vi trivs väldigt bra i Umeå och med livet för tillfället:)

 

Today it's exactly one year since we left for Liberia! It's amazing, so much has happened and we have changed and we have been moved in a way that we never thought. Me and Samuel are safetyjunkies, we like home and are not very adventurous, and the picture that we got of Liberia from documentaries and the people we talked to at home had definently not the tranquil, homey feeling that we like. Fortunantly, in a lot of ways, that was not what we met when we came to Liberia. There are problems, and so many of them! But the problems and struggles we had are not what we remember the most from our time. The people we met have made huge impact on us, all of them. How we went from playing with 5 year old Josh and Pajeh, playing canfootball with 3-year old John, to be the bishop's fine guests at chrsitmas day, and then to go back and get my hair plaited by Maso, planting seeds with Cyrus, read National Geographic with Lahai and then have dinner with all the pastors. What an incredible oppurtunity we were given, to get to know all these different people in a culture that felt so distant before.