Hellgrenarna

Vi är Samuel och Rebecca Hellgren och vi ska ut på världens äventyr! 4 månader ska spenderas hos Lutherska kyrkan i Liberia i Västafrika. Vad vi ska göra där? Ganska oklart, det är därför ni ska följa den här bloggen!

Ett år senare

Kategori: Allmänt

Nu är det exakt ett år sedan vi åkte till Liberia! Det är helt otroligt, det har hänt så mycket och vi kan lungt säga att vi har förändrats och påverkats på ett sätt som vi inte trodde att vi skulle göra. Det var inte alls självklart att vi skulle åka, varken jag eller Samuel är några crazy personer. Vi gillar att vara hemma, att ta det lungt, trygghet och det var då rakt inte det vi såg i dokumentärer vi såg innan vi åkte eller vad vi hörde från människor här i Sverige. Till vår lycka fick vi möta ett helt annat land än vad vi hade hört och sett. Problem, jajjemen, så vi trodde att vi     skulle bli tokiga. Men det vi kommer ihåg när vi tänker tillbaka är alla människor vi fick träffa, hur vi gick från att leka med typ 5-åriga Josh och Pajeh till att vara biskopens gäster på juldagen, till att prata om världen med typ 12 årige Jene, sätta frön och odla med Cyrus och läsa National Geographic med Lahai, för att sedan äta middag med alla pastorerna. Vilken otrolig ynnest att få lära känna så många olika människor i en kultur som har känts så främmande. 
 
Det är dock med en jätteklump i magen vi ser på nyhetsflödet om Västafrika och i synnerhet Liberia. Det är så svårt att veta vad som händer, vart det händer och om det är några vi känner som blir drabbade. Vi vet att Lofa är väldigt hårt drabbat, där LTI ligger, vi har hört att skolan är stängd, lärarna är kvar och att människor drabbas i närheten. Även Bong är drabbat, det finns mycket folk och mycket folk är i rörelse. Så även i Totota har skolan stängt och alla vi har möjlighet att ha kontakt med har åkt därifrån... Så det är många tårar och många böner som går från det Hellgrenska hemmet mot Gud och förhoppningsvis kommer det helande och ett stopp på hela epidemin inom en snar framtid! 
 
Om ni vill ha en liten uppdatering på vårt liv här hemma sedan jag skrev senast så har vi börjat plugga, Samuel började teologprogrammet i Umeå så fort vi kom hem i januari och jag läste en termin med kurser i psykologi. Sommaren spenderades i Jämtland, på Hållandsgården. I dagarna har den nya terminen startat och jag har påbörjat min sjuksköterskestudier. Samuel fortsätter på teologspåret men med ett litet tillägg, nämligen sydsamiska, vilket känns väldigt spännande, förhoppningsvis går det bra att plugga på 150%, värt ett försök i alla fall! Vi trivs väldigt bra i Umeå och med livet för tillfället:)
Här har vi några av dem vi saknar mest,
Here are some of those we miss the most!
 
And this is for Lauren, I'll give it a try!
Today it's exactly one year since we left for Liberia! It's amazing, so much has happened and we have changed and we have been moved in a way that we never thought. Me and Samuel are safetyjunkies, we like home and are not very adventurous, and the picture that we got of Liberia from documentaries and the people we talked to at home had definently not the tranquil, homey feeling that we like. Fortunantly, in a lot of ways, that was not what we met when we came to Liberia. There are problems, and so many of them! But the problems and struggles we had are not what we remember the most from our time. The people we met have made huge impact on us, all of them. How we went from playing with 5 year old Josh and Pajeh, playing canfootball with 3-year old John, to be the bishop's fine guests at chrsitmas day, and then to go back and get my hair plaited by Maso, planting seeds with Cyrus, read National Geographic with Lahai and then have dinner with all the pastors. What an incredible oppurtunity we were given, to get to know all these different people in a culture that felt so distant before.
 
Given how many great memories and persons we brought back home in our hearts, it is with an extremely sad feeling we hear the news from West Africa, and especially Liberia nowadays. It is so hard to get details about what is going on, where it is going on and if someone we know are suffering from the Ebola-epidemic. We know that Lofa, where LTI is located, are suffering very hard. The school is closed, the teachers were still there about a week ago, we have also heard that people are dying in the areas around the school. Bong has had a lot of suspected cases reported, from what we have heard. So the Lutheran school in Totota has closed too and everyone we have contact with has left the area. There has been a lot of tears and prayers from us, and we hope sososososososo much for God's healing and a stop to it all soon!
 
And if you want a small update on our life here in Sweden, here it is: We have both started school, Samuel started his theology studies in Umeå as soon as we came home in january and I took a few courses in psychology. Our summer was spent in the county of Jämtland at a hotel where we made dishes, and beds, cooked food and were cutting a lot of grass. The last couple of days school has started again with medical nurse studies for me and more theology for Samuel, although with a small adding. This semester he will take a course in the sami language, hopefully he will make it through a semester with 150% studies, it's worth a try at least! We enjoy our life here in Umeå:)
 
 

Hemma igen - sista Liberiainlägget?

Kategori: Allmänt

Nu har vi till slut landat där vi utgick ifrån! Efter en härlig vecka i Rebeccas hemtrakter vände vi nosarna mot nordligare breddgrader, närmare bestämt Piteå.
 
En häftig resa har vi varit med om, mycket upplevelser av olika karaktärer. Det har bjudits på glädje, frustration, ilska och hopp. Vi har vuxit som människor, som par och som individer. Här kommer en liten lista på highlights:
 
Resans bästa tillfälle:
Rebecca: Svårt att säga ett tillfälle... När James och Junior ville äta grishuvudet på jul eller när jag fick koka julgodis med Maso. 
Samuel: Alla gånger Lahai kom och ville läsa National Geographic på verandan. 
 
Resans största personliga frustrationer
R: Att inte känna sig fri, kunna åka iväg till kompisar på kvällen eller att ha flera olika möjligheter när man ska ta sig någonstans.
S: Att aldrig veta om det blir som planerat. Det blev bättre med tiden, men jag hade nog behövt betydligt längre tid för att anpassa mig helt. 
 
Resans största stora frustrationer
R: Att se skicket skolan och undervisningen är i... Otroligt frustrerande.
S: Att se och höra hur korruption raserar allt förtroende, både gentemot myndigheter och människor emellan.  
 
Resans mest hoppingivande:
R: När La'hai jobbade hårt, Cyrus hjälpte oss och pratade så engagerat om jordbruk och hur man odlar saker, Junior som låg och läste böcker och Maso som pluggade hårt och nääääääästan (med en poäng för lite) tog sig på utbytesprogram till USA.
S: Alla människor som i sitt eget sammanhang faktiskt vill och försöker driva landet i en bra riktning, trots allt som i våra ögon kan verka oöverstigligt. 
 
Vad har vi saknat mest
R: Kött utan ben och en toalett som går att spola. Det hade varit bättre med en torrtoa än att behöva hälla 8 liter vatten direkt i toaletten, inte vattentanken alltså utan direkt på alltihop, det försvinner nämligen aldrig...
S: Raka, breda, platta vägar! Och mjölk, fil, ost, smör, grädde, crème fraiche etc. 
 
Vad har vi saknat minst
R: Nu när man är hemma inser jag att dusch med rinnande vatten inte är så himla fränt, det går finemang att hälla från ett litermått. Ris har jag inte heller saknat...
S: Jag trodde att det skulle vara jobbigare att inte ha ström 24 timmar om dygnet. Efter ett tag insåg jag att 2-3 timmar säkert hade räckt gott och väl för en lyxig livsstil med fulladdad dator varje dag. 
 
Resans oförglömliga minnen
R: När jag blev sydd i handen och funderade på om skolsköterskan hade bedövning eller inte. Eller när jag fick ge bort julskor till två av mina favorittjejer, de blev så glada! 
S: Utan tvekan när en gosse, som jag låter vara anonym, alldeles stolt ropade efter mig: "Sam, Sam, I peed in my own mouth!" Det var ingen tvekan om att det var sann glädje i den rösten. 
 
Så nu har vi varit hemma i exakt en vecka och vi har hunnit med att äta storfrukostar, hamburgare, lax, entrecôte och en massa annat. Palten är dock kvar, men det hoppas vi på inom de närmsta dagarna!
 
Redan nu tränger framtiden på i form av stundande studier (teologprogrammet för Samuel, psykologi för Rebecca) och jakt efter bostad i Umeå. Mitt i detta kommer vi turnera en smula bland församlingar, föreningar och skolklasser och berätta om det gröna landet med den röda jorden. Vill du boka oss? Kontakta oss helst på mail:
samuel.j.hellgren(a)gmail.com
rebecca.hellgren91(a)gmail.com
(byt ut "(a)" mot @)
 
Tack till alla som följt vår resa här på bloggen! 
 

Happy New Year-oh

Kategori: Samuel

Nu är vi framme vid ett efterlängtat mål: Gästhuset på ELWA Beach för nyårssemester med Brent, Lauren, Sebastian, James och Junior. Ändlös sandstrand, knappt några andra människor och perfekt temperatur i vattnet för badkrukor som oss. Det här är den första platsen vi ser i Liberia som redan nu är väldigt turistkompatibel, en kilometerlång rad av gästhus precis vid Atlantens dånande vågor. 
 
Vårt gästhus.
 
Utsikt från gräsmattan.
 
Sand och vatten i välbalanserad kombination.
 
Det finns många sätt att skydda sig mot solen. 
 
Efter dessa tre dagar av regelrätt semestrande åker vi tillbaka till lutherska kyrkans gästhus för vår sista natt i detta land (för den här gången). 
 
Gott nytt år, alla bloggläsare!
 
 

Julhelgen

Kategori: Rebecca

Julhelgen bjöd som sagt på mycket festmat, som vanligt. Den 23:e åkte vi till Monrovia med Sebastian, Brent och Lauren, här skulle handlas partajsarmat! Vi kom hem med en hel gris, en skinka och lite revbensspjäll från katolikernas compuond utanför Monrovia. Vi hade en hiskeligt ekumenisk jul med tre lutheraner, en "united", två mormoner och en katolsk gris. Revbensspjällen finns kvar, men resten ligger och gottar sig i magen.
 
Julaftonsmiddag med skinka och makaroner! Vi européer motsatte oss starkt Brents idé om kinesiskt på julafton, så juldagens middag fick han som han ville ("Since you didn't want me to spoil your christmas I'll have to do it with my own") och halleluja! Jasminris! Friterade fläskbitar! Sötsur sås! Det har vi dock ingen bild på, vi åt för mycket. Något annat vi gjorde på Juldagen var att åka med biskopen till byn där han har sin farm för att fira liberisk jul. Det var mat, lite dans, många små tal och även julklappsutdelning till barnen. En lite tricky grej, men biskopens barn hade laddat med en pick-up och pennor för att märka de barnen som fått en present, så det gick som en dans.
 
 
Juldagen är också då alla barnen har fått nya kläder och dagen går ut på att gå omkring på "walkabout" och visa upp sig. Här har vi Jene (stavning?), i rött och orange, och hennes kompisar när de kom förbi. Coola brudar!
 
Annandagen hade vi den riktiga festen, den lilla grisen skulle grillas!
 
Med en peppar i munnen i brist på äpple
 
James och Junior var taggade på huvudet och de lämnade ifrån sig imponerande lite! 
 
Årets julklappar bestod av små passionsfruktskott som vi odlade själva i vår lilla trädgård i oktober.
 
Taadaa! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sanoyea

Kategori: Rebecca

Julhelgen blev en trevlig blandning mellan hemmakärt och liberiskt. Vi fick kämpa för att få fram någon sorts firarkänsla på julafton, eftersom ingen annan firar då. Som tur var hade vi Sebastian på vår sida och vi lyckades få till festmiddagar både på julafton och juldagen. 
 
Men innan det skulle bli partajs fick vi äntligen till stånd en resa som vi skjutit upp av olika anledningar ända sedan första veckan typ. Vi var till en början skeptiska, ska vi åka iväg någonstans för att se något projekt på JULAFTON?!?! Men vi blev väldigt glatt överraskade, Sanoyea (som är en helt annan by än Salayea uppe i Lofa. Jag har blandat ihop dessa två 7 000 000 gånger...) har något helt annat än någon annan by vi varit i. På 1940-talet var det ett gäng missionärer i Sanoyea från Danmark och Amerika. På den tiden fanns det ingen väg utan man åkte båt eller flygplan upp i landet, livet var hårt och det fanns flera gravstenar över barn som bara blev ett år gamla, missionärer åkte för att aldrig mer komma hem till hemlandet. Man dog av Malaria eller andra sjukdomar, eller så var man helt enkelt inte populär och man blev dödad. Sanoyea var dock en blomstrande missionsstation och det syns även om många byggnader förstördes i kriget.
 
 
 
En dansk kvinna Kirsten Jensen startade ett barnhem 1941 som genast fångade vårt intresse. Så tydlig† annorlunda byggnad än något annat vi sett i det här landet. Hon har lämnat spår efter sig lite överallt, bland annat har hon gett namn åt den Lutherska skolan och Biskopen heter D. JENSEN Seyenkoulo eftersom hans pappa var ett av barnen hos Jensen och många döpte sina barn efter henne. Idag används den gamla matsalen som skolsal för lågstadieelever.
 
 
 
Kyrkan byggdes 1943 och är i ungefär samma stil som barnhemmet. Den var låst, men som tur var fanns det en dörr med ribbor så kameran passade perfekt mellan ribborna. Vi var förundrade över att dessa två byggnader klarade sig undan kriget, så lätta att bränna upp liksom...
 
På 50-talet inträffade en tragisk flygolycka med 40 dödsoffer av olika natonaliteter på väg mot Monrovia. Själva platsen ligger mitt i djungeln och är svår att ta sig till, men en minnesplats finns nära staden och den besökte vi. Tyvärr är Liberia generellt väldigt dåliga på att ta till vara på gamla byggnader och ta reda på historier om olyckor och så vidare, så mycket kommer att falla i glömska. Redan nu så har de två personerna som visste mest om flygkraschen gått bort och ingen finns med en speciellt detaljerad historia om vad som hände. Barnhemmet förfaller och är i stort behov av renovering, men pengarna tryter...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hejdåfest

Kategori: Rebecca

Kvällen innan vår avfärd från LTI blev vi förärade med ett goatparty! Två getter skulle slaktas och kokas till soppa. Matlagningen började med getjakt då den ena geten hade anat oråd och sprungit iväg, men efter en stund kunde det ändå börjas. Samuel fick frågan om han ville slakta en av getterna och han var på, ända fram till han insåg att man inte börjar med halsen här utan på grund av någon superstitious idé om att köttet kommer smaka kiss så börjar man på ett annat ställe. Då backade Samuel ur, vilket man väl kan tycka är rimligt. 
 
Tonis bränner bort pälsen
 
 
 
Efter männens slakt så var det dags för kvinnorna, inklusive mig själv, att börja tillaga soppan. Här är det inte mycket som slängs, allt ska i! Samuel fick halva levern i sin portion och jag fick en del som såg ut som en frottéhandduk, magsäcken. 
 
Efter en stund inleddes partajet och vi fick komma fram och ta emot en "pla", en traditonellt inslagen present.
 
Paketet innehöll dessa fina kläder gjorde av traditionell "country cloth".
 
 
 
Murarläraren Darwolo Kpabar visar prov på riktig simultanförmåga då han dansar, dricker öl och skriver ut bilder med sin trådlösa skrivare samtidigt!
 
Våra favoritkilar Prince, Josh och Pa-Jeh. Efter den här bilden som togs runt 19.00 kollade vi upp från kameran och insåg att partajet var över och nästan alla hade gått hem, på en halv minut!
 
Men efter någon timme knackade det på dörren och herr Kpabar kom förbi med sitt schackbräde för att visa sina skills mot Samuel en sista gång. Samuel blev krossad i första omgången då han blev schack matt efter tre drag.  I den andra matchen gav Samuel honom en omgång men Kpabar var en riktig hejare!
 
 
På vägen ner mot Totota fick vi vara med om en jakt med ett ofta använt vapen, fast vi tar oftast inte hem våra offer för att koka soppa på. Detta är en groundhog som Ben, chauffören, skickligt smackade till med kofångaren på bilen. Julaftonsmiddagen kirrad i ett nafs!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Voinjama

Kategori: Rebecca

En dag åkte vi ända upp till Voinjama, county capital i Lofa county, som ligger bara någon kilometer från gränsen till Guinea och är Liberias nordligaste stad.
 
Lite som vanligt fick vi vänta en ganska bra stund, den här gången på bränsle i bilen. Det är någon grej de har här att de aldrig fyller tanken i bilen, så man måste alltid tanka och ibland är det slut på vissa ställen och då kan man inte åka någonstans. Fruktansvärt frustrerande... Men men, det är så det är. Så drygt en halvtimme fick vi vänta på att tankbilen skulle tanka macken full innan vi kunde åka vidare och då hade vi kommit iväg en timme för sent för att de skulle in till Salayea för att fylla bilen så vi kunde ta oss till Zorzor. Dagen innan hade vi också väntat på bensin för att ta oss tillbaka till LTI. Så först 4 liter bensin sedan fylla på 4 liter igen för att ta sig tillbaka nästa morgon och sedan 16 liter bensin i Zorzor, sedan 20 liter i Voinjama för att ta oss tillbaka.
 
På vägen fick vi syn på det här berget, tydligen är det så högt att under den mest intensiva torkan, i februari, så är det alltid skogsbrand där uppe efetrsom det är så torrt och så nära solen. Det hade varit spännande att se!
 
Vi besökte en utkiksplats som var ett sorts fredsmonument, byggd av en UNMIL-battalion från Pakistan
 
Väldigt fin utsikt var det, dock dåligt omskött och borden var nästan begravda i gräs.
 
Thomas Paye, Tonis, Sienneh (som har lagat våra luncher varje dag) och Samuel på väg ner från berget.
 
Utanför staden fanns en staty av den före detta presidenten William Tubman som arbetade mycket för den inhemska befolkningens rättigheter. Han avslutade dock sitt styre mer eller mindre som diktator.
 
Vi fick syn på en skylt som visade ett projekt för att stärka kvinnor där de fick lära sig att väva traditionella "country clothes". Ett tiotal kvinnor i olika åldrar satt med dessa fascinerande vävstolar och vävde tio meter långa tjugocentimeters remsor. Vi fick träffa ledaren för detta projekt som stolt berättade att det inte vara någon NGO som hade startat detta utan det var de själva som hade velat börja göra något för sig själva och så tagit tag i det. Vi blev väldigt inspirerade och glada! 
Slutprodukter! Vi kommer hem med en av dessa:)
 
Vi är väldigt glada att vi åkte från Totota för vi har fått se ett helt nytt Liberia. Totota är inte speciellt trevligt om man jämför, det är hårt, man hjälper inte varandra utanför familjen och så vidare, det är lite storstadsmentalitet i en liten stad. Det finns lite olika teorier om hur det kan vara så. Totota var innan kriget en by på typ 100 personer som vi har förstått det. Under kriget var detta platsen för Liberias största flyktingläger och många stannade kvar utan att återvända hem och befolkningen ökade från 100 till typ 3000 och det har fått konsekvenser. Man odlar inte, man förväntar sig hjälp utifrån hela tiden och tar liksom inte tag i sitt eget liv. Det är inte så konstigt, det är ju som när man har en lägenhet som man bara ska bo i några månader, inte börjar man måla om och köpa möbler som passar perfekt i den lägenheten om man tänker att man snart ska flytta på sig. Problemet är bara när man helt plötsligt har bott här i 10 år och inte tar sig från det temporära. Efter kriget kom det dessutom hur mycket västerlänningar och internationell hjälp med matutdelning och så vidare till flyktinglägrena, så viat människor ger ut mat och pengar.  Det har ofta fått oss att tro att alla liberier är helt inkapabla och att det känns bara hopplöst, men uppåt landet är det helt annorlunda! Folk är trevliga och frågar inte om pengar så fort de ser en, de är stolta över saker de gör, odlar och deras affärsidée på ett het annat sätt än i Tototar. De har fått komma tillbaka till nerbrända hembyar med plundrade hus men lyckats bygga upp allting igen och det har varit väldigt uppmuntrande för oss!
 
 
 
 

Tjuren

Kategori: Rebecca

På allmän begäran kommer här en redogörelse för vår lilla tjurincident för en månad sedan.
En av kossorna på promenad runt vårt hus
 
Vår första helg på LTI bestämde vi oss för att ta en "walk-about" (gå runt planlöst och säga hej till alla man träffar, ett vanligt fenomen här). När vi närmar oss skolområdet ser vi på håll en flock kor med gigantiska horn. Eftersom jag har sett Madicken (?) när de är ute på picknick och blir uppjagade i ett träd av en flock kor så blir jag osäker, jag vill inte bli jagad. Samuel är dock kaxig, han kan minsann möta kossorna ansikte mot ansikte och gå rakt igenom flocken men böjer sig för sin frus rädsla och tar en omväg. På vägen diskuterar vi huruvida man borde vara rädd för kossor med horn eller inte och hur vi ska kunna uppfylla vår lilla dröm om en kossa som kan förse oss med mjölk om vi inte kan gå närmare än 50 meter. Någonting i mig säger att folk har haft hand om kor i tusentals år och man hör ju inte så ofta om dödsfall orsakade av kossor. Vi vänder hur som helst tilbaka mot vårt hus och passerar skolans aula/kyrka och vid den här tiden har vi båda arbetat upp vårt mod och går helt enkelt bara förbi Johnny, skolans gigantiska tjur med meterlånga horn och gigantiska manliga accessoarer. Johnny är oturligt nog en "sällskaplig" tjur och för att citera Anthony Nyema "what can I say, he enjoys the company of people" så han vänder sitt stora huvud mot oss och börjar galoppera rakt mot oss varpå paniken griper tag i oss och Samuel nästan slänger sig in i aulan/kyrkosalen. Som tur är så hör vi "cow-papi" ropa "HEYHEYHEY!" en bit bort och Johnny tappar lusten då han vet att pinnen väntar på honom om han fortsätter.
I efterhand fick vi veta att man ska böja sig ner för att låtsas plocka upp en sten eller pinne att kasta om man blir "attackerad" av kossorna. 
 
Snipp snapp MUUUU! Det var den lilla berättelsen:)

GOD JUL

Kategori: Rebecca

Nu är julafton här och vi äter bröd med ost som jullunch, lyx! I eftermiddag väntas en fläskmiddag. Igår köpte vi en hel gris plus revbensspjäll och en skinka vilket kommer festas på i dagarna två eftersom vi är tre européer och tre amerikaner i sällskapet. Det råder väldigt delade meningar om när det egentligen är jul. Amerikanernas förslag för skinkan är kinesisk "sweet and sour-pork" vilket i min julskinkelängtan kändes lite som ett helgerån, men en traditionell julskinka är kanske svårt att få till med en opålitlig ugn. Vi får se vad det blir. Imorgon är vi inbjudna till biskopens julfirande vilket känns väldigt festligt. Julen här verkar inte vara så himlans viktig, det handlar tydligen mest om att visa upp sina barns nya kläder och att gå lite extra på marknad. 
 
Nu känns det som att vi har påbörjat vår hemresa med jul här i Totota, nyår på stranden och sedan är det dags att sätta sig på planet. Det är med blandade känslor vi lämnar detta grönröda land. Vi är säkrare, vet hur man går på marknad, fattar vad folk säger och har fått nya vänner. Samtidigt längtar vi efter pizza, palt, familjen och att inte vara så otroligt synliga överallt. 
 
Ett kort inlägg, men en väldans GOD JUL önskar vi er! 

Examensavslutning

Kategori: Samuel

Inläggen är glesa nu, delvis på grund av att förra veckan inte var särskilt händelserik, och delvis på grund av att vår skärmtid mestadels gått åt till att ordna tillvaron efter hemkomsten, som börjar kännas ofattbart nära nu (typ 19 dagar, för att vara exakt). Denna helg har det dock hänt en del här på campus. Yrkeseleverna återvände i fredags, och idag (lördag) var det en högtidlig examensceremoni i aulan. Den inbjudna gästerna inkluderade de lokala pastorerna, representanter från ungdomsministeriet och jämställdhetsministeriet samt två utlandspraktikanter från Svenska kyrkan. 
 
Director Thomas Paye hälsar välkommen till ceremonin, iklädd den typiska färgstarka högtidsdräkt som Rebecca ofta och gärna kallas "pyjamaskostymen". 
 
Två bortkomna svenskar hade hamnat bland höjdarna uppe på estraden. 
 
Yrkeseleverna enligt sin dresscode; blåjeans och vit t-shirt/piké. Det sjöng och dansades lite mer än på svenska skolavslutningar, men bara lite mer. 
 
Efter programmet i aulan fick vi göra oss nyttiga: cirka 150 kuvert skulle få ett namn, ett stämplat och påskrivet certifikat, ett dito rekommendationsbrev och ett programblad. Då fick vi visa all effektivitet och noggrannhet endast en uppväxt i Sverige kan ge! Inte för att vi är de bästa representanterna på de områdena, men ändå... I en gest av martyrskap visar Rebecca den stora tuschfläck hon fick på handen då hennes penna oförklarligt sprack. Sysselsatta vid bordet, fr v: Kpabar, murarläraren, Boiboi, studierektor för yrkeslinjerna och Anthony Nyema, vår favoritprost. 
 
Dagarna går fort nu, på torsdag blir det avskedsfest med grillad get, och på fredag åker vi tillbaka till Totota och inväntar julen. Julstämningen börjar faktiskt infinna sig, mycket tack vare att vi fick julmusik av Sebastian senast vi var i Totota. Passande nog hade han ett svenskt dubbelalbum med Nils Landgren, "Christmas with my friends I&II". Nu fattas bara en lyckad omgång pepparkakskola så blir det nog lite svensk jul här också! 
 
 

Nedräkning

Kategori: Rebecca

Ja ni. Jag skulle vilja skriva att vi har det absolut superspännande här just nu, men det har vi inte. Vi har lite långtråkigt faktiskt. Detta beror på några olika saker:
1. LTI är ju uppdelat på yrkesskolan och den akademiska delen. Nu har yrkeseleverna fått åka hem i två veckor för att "förbereda sig för avslutningen" som är på lördag. Det betyder att området är ganska öde, speciellt på kvällarna. 
2. Den enda bilen som är stationerad häruppe har varit trasig sedan vi åkte till Monrovia förrförra måndagen. Med närmaste "stad" 40 minuter promenad bort blir det ganska ensamt här.
3. Jag har fått "running stomach" och det har bara blivit värre sedan igår. 
 
Det här gör att vi längtar hem rätt så mycket båda två för tillfället, vi känner oss ganska nöjda här. Men vi ska försöka göra det bästa av våra 24 dagar som är kvar.
 
Saker som dock är väldigt trevliga är att
1. Vi har väldigt trevliga grannar. Anthony har en del elever som bor i hans hus och de hänger vi ganska mycket med på kvällarna. 
2. Vi har 4 vildingar som springer ut och in här, Pa-Jeh, Prince, Josh och Moah. De brottas, slåss och leker karate
 
Och tittar på Lejonkungen
 
3. Vi ser fram emot att fira jul i Totota och nyår på stranden:)
4. Bilen kommer tillbaka från Monrovia idag, typ. Det gör att vi hoppas på en supermarknad i Konia med folk från Guinea och Sierra Leone på fredag. 
 
Vi trivs ju väldigt bra här, alla är trevliga och man kan sitta ner och prata med folk men i längden hade det varit bra med ett tydligt uppdrag, kanske ett jobb. Då hade man fått en mer naturlig ingång till en relation med folk. Istället träffar vi ju väldigt mänga, ganska ytligt (vilket kanske också är bra). Rutiner är svårt att få till, speciellt om man heter Samuel och Rebecca Hellgren. Vi frågade igår om vi kanske kunde hjälpa till med något, städa, måla, klippa gräs, men det blev inget av olika anledningar. 
 
Ikväll ska vi baka pinnbröd, det blir skojigt och gott! Och en dag ska vi göra julgodis med pepparkakskryddning!

 

Generatorfel och en tre månaders-gräns

Kategori: Allmänt

Hallojsan!
Vi lever och mår bra. Vi har haft ett generatorfel sedan i söndags vilket gör att datorn inte går riktigt lika varm som vanligt. En liten generator finns för skolan och vi får ladda datorn där, men batteriet laddas ur fort under långsamma kvällar. 
 
Förra veckan spenderades i Monrovia och lämnade oss alldeles utmattade. En liten grupp från Svenska Kyrkans huvudkontor med Anna (som jobbar heltid med Liberia och relationen Sverige-Liberia) i spetsen var på besök och vi bestämde oss för att följa deras program. Det förde oss till alla möjliga spännande projekt på väldigt kort tid under ständig tidspress. Vi besökte Trauma Healingprogrammet där de hade workshop för kvinnor, HIV/Aidskontoret där vi fick ställa frågor en hel dag och följa med på hembesök hos några av de OVCs (Orphans and Vulnerable Children) som de jobbar med. Vi åkte uppåt i landet med stopp I Kakata hos HIV/Aids programmet där, Salala där de hade en grupp som består av personer i olika positioner i samhället (poliser, townchiefs, präster, imamer osv). Där träffas de en gång i månaden och diskuterar olika frågor som rör konflikter och fredsfrågor. Det var ett litet axplock och det finns tusen saker att berätta, men det får helt enkelt bli en annan dag.
 
Nu ska vi ut i värmen för att söka reda på några kvarlämnade elever. Medan vi var borta åkte nämligen nästan alla från yrkesutbildningarna hem för att "förbereda sig inför avslutningen" nästa vecka. Det var snopet, fast vi hade blivit förvarnade. Så nu är det tyst sånär som på tuppar och getter, så vi ska fördriva tiden med något spännande så länge. 
 
Det känns väldigt konstigt att vi har passerat tre månadersgränsen och numera har exakt fyra veckor kvar i detta varma land. Vi trivs bättre nu än vad vi gjorde för någon månad sedan, även om vi ofta längtar hem. Det är väldigt ojämnt, ibland händer allt, som förra veckan, och ibland händer ingenting och människor lyser med sin frånvaro, som den här veckan. Ännu konstigare är att det är första advent och 35 grader varmt. Jag har i alla fall knåpat ihop en adventsljusstake med hjälp av en röd/vit plasttallrik, torkade bönor och spruckna stearinljus.
 

Djur i Liberia

Kategori: Allmänt

Men hörrni? Ser ni några fräna djur då? Jo, då! Varje dag. De senaste dagarna har vi till exempel haft några påhälsningar av diverse insekter.
 
Detta är så kallade "Travelants". Man ser de oftast som en svart rand tvärs över en stig eller i ett komplicerat nätverk på en öppen yta. Då springer små myror och vägen är kantad av stillastående stora svarta myror, som en mur. Här hade de fått tag i en fiskbit som vi kastade bort kvällen innan. Så det är arbetsmyror under och de stora är soldatmyror som skyddar. Det gäller att spara inför regnperioden. Det är fränt, men man får skta sig för de bits rejält. Tydligen används de för att sy ihop sår hade Samuel fått reda på, man sätter en "myrtand" på ena sidan såret, den andra på den andra sidan och så låter man den bita ihop, varpå man knipsar av kroppen så att myrans bett låses, och så sätter man ett antal på rad, hipsvips behöver man inte sys.
 
 
Vi hade även besök på vinden av något djur, oklart vilket, som antagligen har sin föda i gräshoppor och spindlar. Det här kan se ut som en skräphög, men det är faktiskt döda gräshoppor och spindlar som kryllade i vårt hus på kvällen. De jagades troligtvis ner av detta mystiska djur, Vi hade även kanske 5-6 stora (7 cm i diameter) spindlar...
 
Här har vi gräshoppan i vilt tillstånd. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

30 liberianska minuters avstånd

Kategori: Samuel

Så har ytterligare en vecka gått på LTI, Salayea, Lofa. Ni har säkert märkt att bloggandet inte är lika frekvent som tidigare. Detta beror helt enkelt på att anslutningen på LTI inte är lika kraftfull som i Totota, så att ladda upp bilder har vi inte haft tid och tålamod till. I skrivande stund befinner vi oss dock i Monrovia och njuter av snabbt internet, en av de två viktigaste materiella beståndsdelarna i ett lyckligt liv (den andra delen är en bekväm säng).
Här kommer ett axplock från vad som skett under den gånga veckan:
 
Här är Rebecca och mr. Boiboi vid bevattningsreservoarerna tillika fiskdammarna ett diskuskast från skolområdet. Vi kunde knappt tro våra öron när Boiboi sade att allt var grävt för hand, ett system av vallar och bassänger som skulle tagit ett par veckor för grävmaskin och lastare att slutföra. Imponerande!
 
Jag poserar vid en traditionell oljegrop. När det är dags att tillverka palmolja skopas vattnet i gropen ut, palmnötterna kastas ner och 10-15 män och kvinnor går i runt i ring och krossar nötterna med stavar, under sång och grova tillmälen. Oljetillverkning är väldigt bundet till traditioner, och det är ledningen i det hemliga poro-sällskapet som bestämmer vem som har rätt att äga en oljegrop. Det är alltså inte bara att gå ut i skogen och gräva. T v i rött rev Anthony Nyema, t h väktaren Sunday. 
 
Rebecca och mr Quiqui, lantbruksläraren, inspekterar de nysådda grödorna.
I lördags var det fotbollsmatch mellan Totota Lutheran Parish High School och LTI. 
 
Detta drog en rejäl publikskara. 
 
Linjedomaren med "flaggan" i högsta hugg. 
 
Vi tog en tur upp till Yealla, en by precis på gränsen till Guinea. Det är en mycket gammal by med en unik sevärdhet i den upp till 200 år gamla muren av lera. Byn ligger i ett historiskt oroligt område, och gång efter annan fick byborna försvara sig från sina grannar som kom för att röva bort kvinnorna (dvs arbetskraften). Då hjälpte en rejäl mur. Tyvärr förstördes det mesta av den gamla muren under inbördeskriget. 
 
I söndags skulle vi besöka ett litet bönhus ute i bushen där de höll parish convention (alltså årsmöte för församlingen). Thomas hade aldrig varit där, men hade hört att det bara var 30 minuters körning. "Ok", tänkte vi och satte oss glatt i bilen. Vi hade dock glömt att tidsangivelser inte alltid är så exakta här, 30 minuter kan betyda allt mellan 5 minuter och 4 timmar. Det visade sig vara minst två timmar på en stig som inte kan beskyllas för att slösa på utrymme. Bilen fick vi lämna vid bron ovan, undrar varför. 
 
Rebecca och Zenan vågar livet på den smala bron. 
 
Efter att ha tagit sig över en sådan bro är det inte mer än rätt att välkomnas på hederligt traditionellt vis, med blad fyllda med kolanötter och pengar. 
 
Den traditionella välkomstgåvan, kolanötter (trots namnet otroligt bittra) och 10 liberianska dollar (cirka 80 öre).
 
Vi fick pröva ackompanjera traditionell loma-sång. Hur det gick för oss kan ni se på omgivningens miner. 
 
Församlingens ordförande överräckte en levande höna åt oss, ytterligare en traditionell gästgest. De var mycket glada åt att för första gången få internationell uppmärksamhet i byn. 
 
För att sammanfatta så lever vi och har hälsan. De kommande dagarna är vi i Monrovia och träffar ett gäng från kyrkokansliet i Uppsala, de svenska besökarna duggar tätt. Mycket trevligt! 

En välkommen flytt

Kategori: Samuel

Så har vi äntligen flyttat till den andra institution vi ska kika närmare på under vårt besök, närmare bestämt Lutheran Training Institute (LTI). Skolan ligger två kilometer nordväst om Salayea, och cirka två mil sydöst om Zorzor, i Lofa County mycket nära gränsen till Guinea. Landskapet är annorlunda, om än marginellt. Kring Totota var det relativt flackt, och den täta regnskogen bjöd inte på några vidare vyer. Här uppe i Lofa befinner vi oss på högre höjd, och det finns några rejäla berg (med liberianska mått mätt) omkring. Förhoppningsvis kommer vi hinna med en liten topptur under de kommande veckorna. Vädret här är något svalare, skönt nog. Även om det kan vara mycket hett mitt på dagen så är kvällarna och morgnarna snudd på kalla, säkert bara 23 grader. Det innebär att vi äter frukost i långärmat och försöker att inte tänka på vad vår hemkomst i januari kommer innebära, då vi huttrar i temperaturer som motsvarar en svensk strålande sommardag i juni. 
 
Lite fakta om LTI: Skolan grundades redan på 1920-talet som en internatskola, då i en by utanför Monrovia. Ett par årtionden senare bestämde man sig dock för att flytta upp till Salayea, då de flesta eleverna ändå kom från Lofa och Bong counties (Dessa counties befolkas mestadels av kpelle och loma, ,vilket är de grupper lutherska kyrkan jobbat mest med). Sedan dess har skolan vuxit en hel del, och dessutom hunnit brännas ner av rebellerna två gånger under kriget. Idag är dock det mest uppbyggt, och förutom komplett skola åk 1-12 finns även en avdelning med yrkeslinjer för blivande murare, snickare, rörmokare, elektriker, skräddare, jordbrukare och bilmekaniker. Totalt cirka 240 elever i alla åldrar och med alla möjliga bakgrunder. Director för skolan är rev Thomas Paye, som vi hade glädjen att träffa förra året då han gjorde studiebesök på Älvsby folkhögskola. 
 
Under den gångna veckan hade vi dessutom välkommet besök från Sverige, nämligen Roger som jobbar på stiftskansliet i Luleå och har hand om det internationella, vilket i nuläget innefattar att hålla kolla på oss i vår framfart. Inte ett lätt jobb, men någon måste göra det! 
I en pose som hämtad ur en Dressmannreklam (eller varför inte ett lokaltidningsreportage) spatserar Thomas, Roger och Samuel genom skolområdet. 
 
Välkomsttal av Thomas, som visar ett litet konstverk han fick i slutet av sitt Sverigebesök.
 
Sömnadsklassen. En stor utmaning är att de examinerade eleverna inte alltid har råd med en egen symaskin, och därför inte har tillfälle att öva på sina kunskaper efter avslutad utbildning, och därför riskerar att glömma vad de lärt sig.
 
Blivande elektriker koncentrerar sig på sin uppgift. De eftersträvar ett viktigt yrke, för att citera president Ellen Johnson Sirleaf: "Electricity is life". Vi tar det för givet, men det gör otrolig skillnad för t ex barnen att kunna plugga på kvällen, eller för kvinnorna att kunna lägga några timmar mindre på hushållsarbete, och istället kunna utbilda sig eller förvärvsarbeta.   
 
Övningsobjekt för rörmokarna. Även här ett viktigt yrke inom något vi tar för givet. 
 
En hyvelns kille i snickeriverkstaden. 
 
Ett av krigets raserade hus passar bra som klassrum för murareleverna. I röd tröja rev Anthony Nyema, district dean och skolans kurator (samt vår guide och en allmänt skön kille som varit en massa gånger i Sverige, t ex Linköping, Luleå, Sollefteå och Robertsfors!)
 
Kerkula, lärare på mekanikerlinjen. Han utbildades på en svensk skola i Yekepa, på tiden när hundratals svenskar arbetade i gruvföretaget LAMCO. Och verkstadskontoret ser ju onekligen ut som de brukar göra även i Sverige!
 
Och slutligen vårt nya hus i förgrunden, en rymlig historia med fyra sovrum och ett enormt vardagsrum med öppen spis. Det vita huset i bakgrunden är Thomas hus. 
 
Det var lite kort om våra första dagar på LTI. Och då har jag inte ens hunnit berätta om när jag flydde hals över huvud in i aulan för att komma undan en frustande tjur! Sug på den karamellen till nästa gång.